I vintras hade jag det ganska bra

Jonathan Lundberg2

I vintras hade jag det ganska bra. Jag hade kommit in på ekonomiprogrammet i Lund, jag hade extrajobb på Sydöstran, jag hade skrivit för Nyheter24 och jag var delaktig i ett välgörenhetsprojekt i Lund. När jag kom hem till Karlshamn sa alla:
– Åh, vad du har det bra!
Jag höll tillbaks tårarna, log och sa: “Ja, det kunde inte varit bättre!”

Så fort jag kom hem la jag mig i fosterställning, kramade om min kudde och grät. Jag önskade att någon kunde hålla om mig och säga att allt skulle bli okej, men det fanns ingen där.

Jag mår inte bra, och jag vet inte varför. Jag borde må bra. Och jag kan inte berätta för någon om det, för alla förväntar sig att jag ska må bra och vara glad.
Ju mer jag känner att alla förväntar sig att jag ska vara glad och ju mer jag känner att jag inte kan vara det, desto värre blir allting.
Det senaste året har varit det värsta i mitt liv.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, men om jag ändå ska berätta om det här – och det vill jag verkligen göra – så antar jag att det är lika bra att börja från början. För jag har insett att det här inte är mitt fel. Jag vill inte att det ska vara såhär, men det är så. Och jag måste leva med det. Jag har övervägt noga fram och tillbaks, och jag tror det kommer hjälpa både mig och andra om jag berättar öppet och från hjärtat om hur jag mått.

I nian fick jag min första panikångestattack. Just detta var en fredagskväll när jag satt och klickade runt på Youtube-klipp. Plötsligt knöt sig magen, halsen tjocknade, jag fick panik. Tankarna liksom överrumplade mig:
“Vad gör jag med mitt liv egentligen? Alla andra är ute och festar, här sitter jag ensam. Jag måste vara den ensammaste, värdelösaste, mest miserabla människan i världen”.
Det var inte så att jag inte trivdes ensam. Det gjorde jag. Men jag kände att jag borde vara ute och vara social, och jag var inte det.

Det är svårt att beskriva en panikångestattack för någon som inte upplevt den, men jag ska försöka. För mig är en panikångestattack en stark och plötslig rädsla som kommer från ingenstans och sedan försvinner lika plötsligt som den kom. Och lämnar efter sig ett utmattat lugn efteråt.

Det är egentligen inte mycket mer än så. Det är en stark rädsla; får man panikångest så beter man sig inte annorlunda än någon annan. Men man måste andas lugnt, tänka att det inte är något farligt, kanske gå ut och ta luft. Somliga verkar tro att panikångest innebär att man förlorar kontrollen, så är det inte – panikångest innebär att man blir rädd att förlora kontrollen.

När man fått panikångest blir man rädd för situationen eller platsen man befann sig i/på när man fick den, av rädsla för att det ska hända igen. Den där gången gick jag t.ex. ner till mamma och pappa och åt tacos framför Dr. House. Eller ja, jag hade ätit om det inte känts som om någon dragit ett rep kring min magsäck. Efter det kunde jag inte se House på ett halvår utan att få starkt illamående och känna mig livrädd.

Jag läste på mycket och lärde mig hantera panikångesten. Andas lugnt. Kom ihåg att det inte är något farligt, panikångest är helt ofarligt. Bejaka tankarna som kommer men låt dem försvinna vidare, bli inte rädd och kämpa emot. Som min holländske dykinstruktör sa: “Panik kommer inte av sig självt, kroppen kan inte få panik om du inte tillåter den”.

Det ligger någonting i det. Visserligen är det inte lätt att tänka så om du är på väg att bli påkörd av ett tåg, men det är sant; panik är kroppens varningssystem, och det aktiveras inte av sig självt – det aktiveras av dig för att du låter dig bli rädd för något.

Nå, det här var grunden till allt. Det som hände i oktober förra året (2014) förändrade dock alltsammans.

Det hade väl egentligen byggts upp under många år. Jag har känt att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är. Varje gång jag träffade någon så kändes det som om jag spelade ett skådespel. Att jag visade upp en fasad för hur jag ville att andra skulle se mig – bakom fasaden stod en livrädd liten kille med tårar i ögonen. Så kände jag mig.

I oktober började jag känna mig väldigt nedstämd. Det, tillsammans med en panikångestattack medan vi satt och pluggade, utlöste det där som byggts upp nu under flera år. Jag kände att: “fyfan vad jag är konstig. Det här är inte normalt”. Jag försökte dölja ångesten, men då kände jag ännu mer: “De ser nog det. De ser nog att jag är nervös. Shit, jag stammar när jag pratar – de hör nog att jag stammar. Jag måste härifrån”.

Det gick så långt att jag började känna att jag inte räckte till i vanliga sociala situationer. Jag kallsvettades innan jag skulle träffa mina bästa polare. Övade vad jag skulle säga framför spegeln, testade mitt leende så det skulle se bra ut. Jag ville inte att det skulle synas utåt hur jag egentligen mådde. Varje dag innan jag gick på en föreläsning log jag in i spegeln för att se att det såg okej ut, testade min röst så jag inte stammade.

Och när jag väl träffade någon på den där föreläsningen… jag var livrädd. Absolut skräckslagen för att göra bort mig eller visa hur rädd jag var. Sedan i oktober har jag varit livrädd varenda gång jag har träffat någon. Inte på grund av dem, men på grund av att jag varit livrädd för att inte räcka till. För att göra dem besvikna. För att inte vara jobbig att umgås med.

Om du som läser detta har träffat mig sedan dess så har jag varit livrädd. Men jag har försökt fixa det ändå för att jag vet att det bara skulle göra det värre att undvika rädslan. Och jag har försökt fixa det ändå för att jag älskar er, problemet finns hos mig och inte hos er.

Jag har känt att jag inte räcker till. Att jag kommer framstå som nervös. Att jag kommer stamma. Och då har jag blivit nervös på riktigt; stammat, tjocknat i halsen och kallsvettats.
Det gick så långt att jag inte ens kunde prata med mina föräldrar om det – för jag kände att det var mitt fel. Jag skämdes över hur rädd jag var.

När jag kom hem till Karlshamn över helgen så satt jag med dem och åt, berättade hur bra allting var nu och hur jag trivdes i Lund – för jag visste att det var det som förväntades av mig. Sedan grät jag när de gått och lagt sig. Jag grät över att jag inte kunde leva upp till deras förväntningar, över att jag inte kunde vara glad. Jag visste att de ville att jag skulle vara glad, men inte ens det kunde jag lyckas med.

Jag mådde sämre och sämre. Vartenda gång jag log kändes det mer tillgjort, vartenda gång jag drog ett skämt tänkte jag efteråt: “shit vad tråkigt. Dom måste tycka jag är skittråkig”. Jag kände att ingen egentligen ville vara med mig och jag tänkte: “Men det är väl klart, varför skulle någon överhuvudtaget vilja vara med mig? Jag har ingenting”

Tillslut blev tankarna till: “Om jag är nervös och rädd vem jag än träffar, om jag stammar och skapar pinsam stämning för att jag inte vet vad jag ska säga – då vore det bättre och mindre jobbigt för andra om jag bara inte fanns”.

Missförstå mig rätt, jag har inte haft självmordstankar. Jag älskar att leva. Men jag kände att det bästa för alla vore om jag bara inte fanns. För då skulle jag slippa hålla upp fasaden. Då skulle alla slippa se hur jävla dålig jag är där bakom.

Det var här det blev riktigt jobbigt. Jag undvek att gå ner till affären för jag visste att jag skulle träffa människor jag kände, och då skulle jag behöva le och säga något roligt. Annars skulle de tycka jag var tråkig och inte vilja träffa mig mer. Jag skulle skapa en pinsam situation och göra bort mig.

Jag undvek ögonkontakt med kassörskan för jag ville inte hon skulle se hur nervös jag var. Frågade hon om jag ville ha kvittot så stammade jag nästan när jag sa nej, ville bara därifrån för att inte framstå som konstig.
Jag undvek att träffa mina närmaste polare, för jag ville inte göra dem besvikna. Jag ville inte tynga dem med att behöva umgås med mig.
Jag var livrädd när jag träffade släktingar, för jag ville inte att de skulle se hur dåligt jag mådde. Jag ville att de skulle tro att jag mådde bra i Lund – för då visste jag att de skulle må bättre.

Varje dag när jag gick till föreläsningarna var jag livrädd att någon skulle se igenom min fasad. Varje dag jag gick ner till affären hoppades jag att ingen skulle möta min blick.
Varje gång jag gick till tvättstugan hoppades jag att ingen skulle fråga mig något.
Och ofta när jag kom hem så grät jag. Jag grät över hur dålig jag var och över att jag inte kunde prata med någon om det. Jag grät över att andra behövde stå ut med mig och jag grät över att jag behövde stå ut med mig själv.

Jag hade bokstavligt talat dåligt samvete mot mig själv – jag hade dåligt samvete för att jag mådde dåligt när jag borde må bra.

I januari så gick det inte längre. Nästan allting jag sa var inövat i förhand för att jag inte skulle visa något utåt, allting var repeterat framför spegeln. Så fort ett samtal kom in på något som jag inte funderat på så blev jag livrädd – jag tänkte att: nu, nu kommer dom märka det. Nu kommer dom märka hur tråkig jag är, hur tråkigt jag svarar, hur konstig jag är.
När jag fick köra mina inrepeterade repliker så gick allt bra: folk verkade tycka jag var rolig och uppskatta det jag sa. Det stärkte min självbild ännu mer: jag är bara rolig om jag gör mig till. Jag duger verkligen inte som jag är.

När telefonen ringde knöt sig magen och jag började stamma, oavsett vem det var. Telefonen blev min värsta fiende. När jag skulle gå ut i korridorsköket och laga mat så satte jag i hörlurar och hoppades att ingen skulle prata med mig. Om någon började prata med mig så kändes det som om någon just dragit en pistol mot mig – bokstavligen. Jag började stamma, visste inte vad jag skulle säga och jag var livrädd.

Just att jag inte ens ville prata med mina föräldrar om det var det värsta. Jag ville inte bekymra dem. Jag visste att de ville att jag skulle må bra i Lund. Det kändes som om jag bara skulle belasta dem om jag berätta något sånthär. Till slut jag ringde jag till ungdomsmottagningen och sa att jag inte klarade det längre.

Så i våras gick jag i terapi och pratade om alltsammans. Terapi handlar inte så mycket om snabba knep och genvägar som det handlar om att bara ha många, långa samtal om hur man tänker om saker och ting och hitta nya perspektiv att se det på genom att terapeuten ger sin bild av det man säger.

Vi pratade länge, och jag insåg att jag alltid varit rädd för att göra andra besvikna. Ett exempel som kom upp var när jag som fyraåring blivit stucken av fjorton jordgetingar, och gråtande sprang förbi mamma som ville trösta mig. Efteråt hade jag så dåligt samvete att jag började gråta på kvällen över att jag inte stannat hos henne när hon ville trösta mig. Jag var rädd att jag hade gjort henne ledsen genom att inte stanna.

En annan sak är att jag känt att jag inte har rätt att döma någon, men alla har rätt att döma mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig tycka att någon är konstig – men jag antar att alla tycker så om mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig undvika att umgås med någon för att hen mår dåligt – men jag antar att alla kommer undvika mig nu när jag berättar.

En tredje sak är att jag alltid känt mig tvungen att leva upp till allas förväntningar och vara mitt absolut bästa jag hela tiden. Jag har känt att jag inte räcker till som jag är; jag behöver prestera för att ha ett värde. Jag måste alltid vara glad, annars kommer ingen vilja umgås med mig. Jag måste vara rolig, annars får jag inga vänner. Ingen kommer tycka om hur jag är när jag inte gör mig till.

Jag ger liksom mig själv väldigt lite space, och sätter väldigt höga krav på mig själv. Det blir ett glapp över vad jag försöker leva upp till och vad jag kan åstadkomma – och det var det glappet som blev oöverstigligt stort i vintras. När jag kände mig deprimerad och samtidigt ville framstå som glad, öppen och social utåt – då blev glappet så stort att jag kände mig helt oduglig.

Men saker och ting blev faktiskt inte så mycket bättre. Jag är fortfarande livrädd hela tiden, men jag försöker överbrygga det. Jag känner hela tiden att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är, men jag försöker ändå göra det jag inte tror att jag ska klara. Jag försöker träffa mina vänner, jag försöker prata som vanligt, jag försöker vara öppen och social även om det känns som om jag hellre skulle dö.

Ibland när jag går in på Ica får jag hjärtklappning, kallsvettas och är livrädd att någon ska prata med mig – inte för att jag inte vill prata, egentligen vill jag inget hellre. Men jag är rädd för att göra bort mig.

Jag jobbar på tidningen, men jag är livrädd hela tiden. På tåget till jobbet är jag livrädd för att kollegorna ska tycka att jag är en idiot, inför en intervju är jag livrädd att jag ska se nervös ut och inte leva upp till förväntningarna på en journalist och inför en telefonare är jag livrädd att jag ska börja stamma. Men jag måste ändå göra det, för jag vet att det är det här jag vill göra och jag vet att jag måste fixa det. Även om jag mår skit nu så måste jag fixa det, för annars kommer det bara bli värre. Och jag har fixat det.

När jag mådde som allra sämst i maj så sökte jag projektledarpost för välgörenhetsprojektet (Light) till hösten. Jag var livrädd; jag var livrädd inför intervjun, att sitta en och en och bli bedömd. För jag visste att jag inte skulle räcka till, att jag skulle framstå som en idiot. Men jag fixade det. Även om jag svettades, stammade och bara ville fly till en annan planet så fixade jag intervjun. Och jag fick jobbet.

Även om jag varit rädd vartenda gång jag träffat någon av mina bästa vänner för att jag har varit säker på att de ska tycka jag blivit tråkig, att jag är jobbig att vara med eller vad som helst – så har jag försökt göra det. Jag kanske inte har tagit så mycket initiativ till att hitta på saker, men om någon föreslagit något så har jag inte sagt nej. För jag vet att om jag börjar säga nej så kommer det bli värre.

Så när alla säger: “men du jobbar ju på Sydöstran, du läser ju ekonomi, du träffar ju folk, du reser” så betyder det ingenting. För jag gör allt det där – men jag är livrädd hela tiden. Jag gör det för att jag måste. För att jag vet att det är det jag vill, men just nu vill jag egentligen inget hellre än att gå under jorden.

Jag är trött på att gråta i kudden. Jag är trött på att känna mig som en belastning för alla jag bryr mig om. Jag är trött på att känna att inget jag gör duger. Därför skriver jag det här inlägget. För att börja om på nytt någonstans, försöka hitta mig själv där bakom fasaden. Ta den där lilla rädda killen i handen, krama den hårt och säga: “Oavsett vad som händer så älskar jag dig”.

Nästa gång jag träffar dig kanske jag är nervös. Jag kanske är livrädd. Jag kanske stammar. Jag kanske viker bort blicken istället för att hälsa. Eller så är jag precis som vanligt. Jag vet inte, men oavsett vad så kommer det vara jag. För från och med nu tänker jag inte le när livet är piss.

Från och med nu vill jag vara mig själv och vara med människor som är okej med det. De som inte bara tycker om mina positiva sidor, men som också kan trösta mig när jag mår skit. Och jag hoppas att andra som mår dåligt vågar öppna sig så att jag kan trösta dem på samma sätt, för nu vet ni – jag kommer aldrig någonsin döma en annan människa för hur de mår eller vad de gått igenom.

Och det är viktigt att prata om det, det är det som är medmänsklighet. Slutar vi prata om när vi mår dåligt så skapar vi ett klimat där vi sopar alla problem under mattan. Ler. Och gråter ner i kudden.

Let me go,
I don’t wanna be your hero,
I don’t wanna be a big man,
I just wanna fight with everyone else.

Jonathan

Annonser

Goda nyheter fick börshajarna att sniffa blod

getty-stock-market-data_large.jpg

Arbetslösheten i USA är lägre än vad man trott, förklarade det amerikanska inrikesdepartementet i fredags. Det beskedet fick aktiemarknaden att tappa höjd och har de senaste dagarna dragit med miljoner investerare på en ofrivillig vansinnesfärd längs med Wall Street.

Sedan finanskrisen 2008 har aktiemarknaden skjutit i höjden varenda gång det hänt något tråkigt i världen. Det beror på att motgångarna i ekonomin alltid lett till att centralbankerna tagit fram sin burk med lyckopiller, exempelvis sänkt räntan.

Bankernas medicin har fungerat väl, tills den kroniskt sjuka världsekonomin upptäckte att burken började tömmas. Då väcktes rädslan för att en framtida hostattack kan leda till ett livshotande tillstånd för hela vårt finansmaskineri.

Räntan kan nämligen inte bli mycket lägre än idag utan att riskera stabiliteten i ekonomin. Lägre räntor gör det lättare att ta lån och köpa dyra saker, vilket i praktiken innebär att vi sparar mindre och slösar mer.

Våra stigande skuldberg riskerar att bli direkt farliga när räntorna höjs igen. Därför vill centralbankerna höja räntorna nu när ekonomin fått fart, för att kunna sänka dem igen under en framtida kris.

Att 200 000 tidigare arbetslösa amerikaner i januari fick ett jobb ser bankerna som ett sundhetstecken, vilket kan leda till att höjningarna kommer tidigare än man trott.

Från aktierävarnas perspektiv är en påskyndad räntehöjning oroande. Att lånen blir dyrare gör det mer lönsamt att vara den som lånar ut, vilket leder till att pengar flyttas från aktier till andra typer av sparande. Dyra lån minskar också människor och företags köplust.

Lägger man sedan till den tråkiga sanningen att världens bitcoin-ägare tillsammans har blivit av med 1700 miljarder kronor den senaste månaden så förstår man att investerarna idag är försiktigare än på länge. Ingen vill fastna när nästa ekonomifälla slår ihop.

Det går inte lova att nedgångarna bara är tillfälliga, men mycket pekar på det. Världsekonomin är stark, nyheterna som kom i fredags var i allt väsentligt positiva och Riksbankens siffror tyder på att gemene man skulle klara en betydande räntehöjning bra.

Idag går 200 000 amerikaner som var arbetslösa vid jul till sina nya jobb. På lång sikt är det bra för dem, världen, ekonomin och de oroliga aktiespekulanterna.

Jonathan Lundberg

Ett steg från paradise

71.1.jpg

För ett år sedan, den 23 oktober 2016, satt vi på ett tåg mot Florens. Vi hade rest från Genoa tidigt samma morgon, tagit oss till Cinque Terre där vi gått med 20 kilo tunga resväskor i bergen mellan Monterosso till Vernazza. I hamnen badade Miguel och Peyton vid världens sjöborretätaste brygga, toppat med skaldjurspasta. Från Vernazza tog vi tåget vidare mot La Spezia, bytte spår mot Pisa, tog en bild på Miguel som lutade sig mot tornet och åt pizza. Sedan åkte vi österut, mot Florens. Vid midnatt kom vi fram till världens vackraste stad. Där betalade vi Peyton tusen kronor för att simma över Arno, vilket var kul tills vi upptäckte att det inte gick att klättra upp på andra sidan. Peyton kräktes av utmattning, en restaurangägare hotade att ringa brandkåren och Johan köpte en crêpe för att motivera honom att klättra uppför den fem meter höga muren.

Just nu sitter jag på ett tåg från Skurup till Karlshamn. Jag lyssnar på Everglow av Coldplay, låten som blev ett soundtrack för utbytesterminen. Det regnar ute. På vägen till tåget hämtade jag mitt första par glasögon, det känns som om de gör stor skillnad när jag läser. Mamma och pappa har förberett tacos hemma. Imorgon ska jag arbeta på Sydöstran i Sölvesborg. Jag har alldeles för lite pengar för att kunna resa någonstans just nu. Förhoppningsvis kommer jag kunna träffa Peyton i New York nästa sommar. Jag hatar att inte bara kunna resa iväg direkt, det är så irriterande när pengar och tid blir stup på vägen till människor man gillar.

Kontrasterna mellan de två tidpunkterna är så skarpa, åtskilda med exakt ett år. Ett år bildar bryggan mellan två situationer som jag älskar. Någon gång vill jag bo i Italien. Någon gång vill jag jobba med att skriva. Någon gång vill jag bo i Italien och jobba med att skriva. Det är löjligt vad jag älskar Florens. 

La La Land är en applåd about to happen

LaLaLand.jpg

Musikalnumret är slut. Allt är tyst. Impulsen och hejdandet av densamma flyger igenom mitt huvud på en millisekund. Mina händer rör sig mot varandra och min hjärna skriker i falsett:
– Är du inte klok?! Du kan inte applådera i en fullsatt biosalong, din dåre!

Det händer inte bara en gång. Flera gånger under den två timmar långa filmen tvingas jag stoppa mig själv. Efter ett nummer tänker jag att: ”nu. Nu måste alla ha känslan av att en applåd vore lämpligt. Är det nu jag ska dra igång den?”. Sedan kommer jag återigen till mina sinnes fulla bruk. Herregud, jag skulle ju framstå som en galning. Folk runtomkring mig skulle luta sig åt sidan, titta förskräckt, undra om jag tror att jag befinner mig på en teatervisning. Jag skulle tvingas sjunka så djupt ner i stolen att risken för ögonkontakt med dem runt omkring mig dividerades till obefintlighet, för att klara av att bära skammen.

När filmen är slut reser vi oss med andakt, som efter en riktigt bra middag. Jag tittar på Henrik.
– Det är inte ofta man känner direkt att en film kommer bli en klassiker.
Han nickar. Sedan fortsätter han:
– Jag fick hela tiden impulsen att klappa händerna.
En våg av lättnad sköljer över mig. Det var inte bara jag. Dussintals personer i salen kanske kände likadant. De måste gjort det! Vi borde börjat applådera, allesammans. Redan efter det första musikalnumret borde vi ställt oss upp. Busvisslat. Ropat vilt. Kastat oss i varandras famnar. Blivit förlösta. Istället satt vi med en applåd about to happen i knät.

Efteråt rinner vi ut på gatorna kring Mårtenstorget. Trottoarerna gnistrar på ett särskilt sätt när ögonen vant sig vid mörkret i biosalongen. Jag och Henrik kramar om varandra. Två gånger. Vilken jävla film. Otrolig. En sådan som behåller en i sitt grepp. Jag söker upp City of Stars på Spotify och tar cykeln ur sitt ställ. Plötsligt är jag inte i Lund. Jag är i LA. Och inom mig applåderar jag.

J.D.

Några ord om terrorhotet i Frankrike

Marseille militärer.jpeg

För tre timmar sedan fick vi nyheten.
Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett nytt terrordåd i Frankrike. Några av dem befann sig här i Marseille. Man menar att de planerat det i åtta månader och att de just nu väntade på en vapentransport. Samtidigt säger polisen att man tvingades skynda på sin insats ”baserat på allvarliga faktorer”. Någon hörde en kille på bussen berätta att de hittat en bomb på Marseilles flygplats i lördags, men det är inte bekräftat.

Samma flygplats reste vi ifrån i fredags, på väg mot Barcelona. Det känns mer än lite olustigt. Samtidigt är det något vi redan visste. Vi som pluggar här visste att det här kunde hända. IS har valt ut Frankrike som sitt primära mål i västvärlden. Jag tror inte någon av oss kunde låta bli att se ett mönster i det som hänt de senaste två åren och till viss del väga in det i vårt beslut kring huruvida vi ändå skulle resa hit i september.

De första veckorna i Marseille påmindes vi om det hela tiden, det hade bara gått en dryg månad sedan attacken i Nice. Militärerna som patrullerade vid tågstationen med automatkabiner och skottsäkra västar. Skolområdet som spärrats av så de enda vägarna in kunde bevakas av 2-3 vakter åt gången. De genomsökte våra väskor och jämförde våra ID-kort med våra ansikten varje morgon. Min bild hade stretchats ut i printen, så ibland tittade de en extra gång och frågade: ”är det här du?” innan jag fick gå förbi. Galleriorna där vi kroppsvisiterades. Nattklubben som hade fyra säkerhetskontroller innan vi kom in.

Efter ett tag blev det vardag. Vakterna började slarva, de slutade titta i väskorna och började leka med katterna som springer runt på skolområdet. Jag hittade platser där jag kan hoppa över stängslet in till campus och spara tre minuter jämfört med om jag tar vägen genom kontrollerna. Utanför galleriorna har vakterna som står där mest förvandlats till entrévärdar, deras uppgift är främst att säga ”välkomna” och ”hejdå”. Klyschan hänger ständigt i luften, ”så fort vi slappnar av kan det hända igen”.

Ändå slet nyheten tag i mig hårt. Det kändes som om någon tog tag i min tröja och kastade ner mig mot den regnblöta asfalten. Jag var på väg in i bussen med min matkasse i handen när jag fick pushnotisen om gripandet. Plötsligt kändes världen farligare igen. Min första tanke var att jag ville åka hem. Nu. Jag såg de andra passagerarnas blickar, de såg ledsna och nedslagna ut. Det kändes som om alla nåtts av nyheten precis samtidigt. Antagligen var det bara måndagseftermiddagen som gått hårt åt dem, men atmosfären var avskyvärd.

Samtidigt försöker man värja sig: en terrorattack kunde ha skett.  Nu hände det inte; terrorcellen sprängdes. Om den hade skett här, mitt i staden, hade varje person i Marseille fortfarande haft oddsen på sin sida med 10 000 mot 1 att inte överhuvudtaget vara inblandad. Världen är en tryggare plats nu än i fredags, inte tvärtom. Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett terrordåd i Frankrike. Det är bra. Det är en positiv nyhet. Det är så jag måste se den, inte på något annat sätt. Om vi blir rädda så har de lyckats trots att de misslyckades – och det är de inte förtjänta av. Inte alls.

Kram!
/J.D.

Dag 15: Jag ger upp.

147.jpg

Okej. Den här gången skulle det inte hända. Men det hände.

Jag längtar hem jättemycket. Jag saknar min familj, alla mina vänner och Sverige. Till och med den riktigt krispiga kylan, den där bitande kölden jag vet att jag kommer hata så fort jag sätter foten på Kastrup.

Jag hatar att vara den där svensken som romantiserar IKEA när jag är utomlands, för jag har alltid tyckt att hela den där utlandssvenska rörelsen är ganska generande. Men nu är jag där. Jag älskar IKEA, känner känslor jag aldrig förknippat med dem tidigare. Idag hade jag en helt ledig dag när ingen annan hade det, och då åkte jag dit ensam för att bara vara. Jag skulle inte ens köpa något särskilt.

I flera timmar gick jag runt där, bland gifflarna, kaviarn och skyltarna på svenska. Varuhusdesignen jag känner igen så väl. Där jag spenderat så många timmar tillsammans med mamma och pappa när jag var liten. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan, men ärligt talat var det lite som när man går in i en kyrka och möts av värmen från de tända ljusen. En trygghet i att ”härinne är världen lite lättare att förstå än därute”. Så när jag gick runt därinne och hittade julmusten… då gick det inte att motstå.

Jag BORDE inte (eller borde jag?! BORDE jag inte det?) tänka såhär, men vad fan. Jag är en kille som ska äta gott och må bra, vara glad, sprida glädje omkring mig. Inte tvinga mig fram genom en massa trista dieter. Det är ju inte dem man minns som sina ljusa ögonblick i livet när man ligger där om sextio år. Så återigen: vad fan. Dieten kan jag ta i januari. Eller februari. När maten inte gör mig så mycket GOTT som den gör mig just nu.

För den där julmusten var ta mig fan det bästa jag druckit. Och lussekatterna. Och pepparkakorna. Och det svenska lösgodiset. Helvete vad bra det var. Vad nöjd jag är med mitt beslut. Och FEMTON dagar?! Personbästa! Herregud, jag är STOLT över mig själv. För att uttrycka min stolthet över mig själv så köpte jag en SUPERMJUK gosedjurshund. Perfekt filmsällskap under de sista veckorna i Frankrike: med pepparkakorna, glöggen och julfilmerna!

Bästigaste hälsningarna,
Jonathan

Ps: Bilden i topp är från Grenoble. Ds.

Dag 11: Just in time for Christmas

just-in-time-12

8,5/10! Rekommenderar starkt!!

Jag tittar inte superofta på kärleksfilmer. Det händer, men det är sällsynt många känslolägen som ska stå i opposition för att det ska ske. Något lite sentimentalt, något sårbart som gnager i maggropen. Därför är jag väldigt försiktig när det väl ska bli av. Läser recensioner, tittar på trailers, skummar de första raderna i Wikipedia-artikeln. Undersöker skådisarna. Ingenting får gå fel. Jag vill inte slänga iväg en bra kväll på att se Good Luck Chuck.

Det här var något helt annat. Grundstoryn var fantastisk. Intressant, fängslande. Eloise Mumford är otrolig i sin huvudroll. Ärligt talat, Eloise Mumfords insats är 85% av varför filmen är genial. Jag ska inte spoila något. Se den bara. Se den innan jul! Se den medan du doppar pepparkakor i julmust, vettja. Det gjorde jag.

OKEJ! Okej, nu tänker någon: ”AHA! Så nu har herr Lundberg brutit sin sockerfria diet efter blott elva dagar?!”. Njaa…. ja, det vore väl inte en helt osann anklagelse. Men jag väljer att inte se det så. Ett par pepparkakor bara. Tio stycken. Och några glas Cola Zero. Kom igen, julmust finns inte ens här. I det här skitlandet. Eller, ett skitland ska jag inte säga att det är. Men ett skitfolk, som inte producerar julmust.

Istället väljer jag att se det som om jag är still going strong. I dag var jag så FRUKTANSVÄRT sugen på att öppna Noblesse-paketet som mamma och pappa skickat hit från Sverige, men jag avstod. Jag tog en extra skål flingor till kvällsmaten, och avstod. Det gjorde superont (fattar ni att det är ett ord jag använder för att beskriva frånvaron av choklad?) i en timme (eller till och med två), men nu är jag glad att jag gjorde det. Stolt över mig själv. Det går ju bra, det här. Även om jag gick över kalorigränsen med 400 igår så ligger jag i snitt 600 kcal minus per dag. Det innebär drygt 0.7 kg minus per vecka översatt i kroppsfett.

Kroppsfett. Otroligt osexigt ord. Man blir nästan mer sugen på att bli av med det när man benämner det sådär. Usch.
MEN. Det där med ”efter åtta dagar är allt en dans på rosor:)))” var rent påhitt. Lurifax. Jag räknar dagarna (nitton kvar:))) tills jag får borra ner ansiktet djupt i en ask Lindt-choklad. Andas in aromerna, känna den mjuka insidan bakom det tunna, yttre chokladlagret fylla munnen. Tills jag får äta obegränsat med pepparkakor. Baka lussebullar. Så småningom (SÅ FORT JAG KOMMER TILL SVERIGE) köpa orimliga mängder lösgodis. Köpa en extra, liten påse lösgodis att äta på vägen från affären som färdkost. Fy helvetes satan vad gott det ska bli.

I morgon reser vi till Lyon, sedan vidare till Grenoble på söndag. Jag MÅSTE få äta en pizza till lunch för att klara att inte bli killen i Snickers-reklamen när vi går flera mil om dagen, men that’s banne mig it. Utöver det ska jag vara ansvarsfull. Trots det ska jag försöka hålla mig på -600 kcal. Följ min resa, vettja! Det kan bli kul!

/J.D.

Dag 7: Därför borde franska regeringen blixtinkalla Neutron-Jack

jack-welch-success-secret_0

Johan hade tacokrydda liggandes. Det skrämmer mig hur mycket jag åt. Tusentals kalorier. Min totalt bristande självkontroll i närvaron av köttfärs, wraps, ost, gräddfil, rödlök, paprika och majs får mig att oroa mig. För mig själv.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Sådär borde jag i alla fall inte börjat. Maken till olitterärt att inleda en berättelse på det sättet. Eller, är det egentligen det? ”Den här historien börjar som så många andra…” är ju en klassiker. Då borde ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja” ha klassikerpotential också, om det bara används i rätt sammanhang.

Äh. I dag höll jag en presentation till. Det gick superbra, men jag ska inte tjata om det. Jag är glad för min skull i alla fall. Vi skolkade eftermiddagslektionen och stack ner till hamnen för att ta färjan över till Chateau d’If. Visade sig att den båtlinjen är stängd på måndagar. Då gick vi till fästningen vid Vieux Port. Visade sig att den är permanent stängd pga Frankrike.

Det känns som om de flesta av utbytesstudenterna börjar bli rätt trötta på Frankrike nu. Eller, inte på Frankrike som land. Men fransmännen som folk. Den första månaden var det lite charmigt att ingen pratade engelska. Man blev lite generad, skrapade nervöst foten i marken och log: ”Sorry, I don’t know french…”

Nu är man trött på det. För i helvete, jag VET ju att ni kan engelska. Ni försöker inte ens. När vi skulle från Italien till Schweiz åkte vi av någon anledning med en fransk busschaufför. Trots att vi befann oss på Milanos tågstation så vägrade han prata något annat än franska med oss. Miguel förklarade ursäktande att han inte kunde någon franska och undrade om han kunde ta det på engelska. Busschaufförsjäveln svarade PÅ FRANSKA. Jag ville bara stanna där, i Italien. Där människor log bara för att vara trevliga, ibland. Där vi möttes halvvägs, vi försökte säga några ord på italienska och de några på engelska. Där vi skrattade och svettades tillsammans, över hur dåligt vi förstod varandra.

Så är det inte här i Frankrike. För det första så ler inte den genomsnittlige fransmannen i onödan. Inte i nödan heller, för den delen. De pratar ingen engelska, även om de vet att den de pratar med inte kan någon franska och oavsett hur mycket engelska de kan. Har man turen att stöta på ett riktigt trevligt butiksbiträde (och tro mig, det värmer mitt hjärta när det händer) så kan hen vara vänlig nog att repetera det hen sa långsamt. På franska, men ändå. Att det här är ett av de starkaste länderna i EU, att de här människorna bestämmer mer över Sverige än vi själva på områden som är avgörande för vår framtid, skrämmer mig på ett sätt som det inte gjorde i augusti.

Jack Welch, aka Neutron-Jack, var i sin roll som VD känd för att effektivisera företag genom att avskeda all personal han ansåg vara överflödig. Det resulterade i tomma kontorslokaler, precis som efter en neutronbomb. Den franska regeringen borde anställa honom nu, illa kvickt. Innan det är försent. Säga åt honom: ”Vi vill ha kvar monumenten. Den vackra naturen. Havet. Klimatet. Men hjälp oss med fransmän som vägrar lära sig engelska, för guds skull.”

1700 kalorier. Men fortfarande inget socker. 24 dagar kvar. Enligt sockerexperter ska den värsta abstinensen dö ut från och med onsdag. Det här ska nog gå. Eller, med min oerhört bristande självdisciplin är det långt ifrån säkert att det ”går” alls. Men jag måste ju tänka så, om det överhuvudtaget ska finnas en chans.

/J.D.