Skolpolitik ur en elevs synvinkel

skola

Alla får sina betyg, alla är lyckliga över att skrytsamt kunna visa upp dem för sina föräldrar – alla jämför med varandra och de duktiga får en chans att känna sig ännu mer överlägsna.
Men i klassrummets hörn sitter några som inte verkar dela euforin. De har just fått på papper att de är dumma – att de inte är bra på matte, att de inte är bra på engelska – och det är en vetskap som de kommer bära med sig många år framåt i livet.

När vi ger betyg till barn så sätter vi stämplar på dem: ”Du är bra”, ”Du är dålig”. Vi antar att världen är svart eller vit – eller snarare så antar barnen det. Barnen vet att ett F i matte innebär att de är dåliga på matte, och det är också så de kommer kategorisera sig själva senare i livet – ”jag är dålig på matte.” Med en sådan stämpel så är det ingen mening att kämpa nämnvärt för att höja mattekunskaperna – de är ju intuitivt dåliga på matte så vad skulle det hjälpa?

Jag känner personer som alltid känt att de legat efter i matten, och i åttan så fick de det skrivet på papper: de var dåliga på matte, de fick lägre betyg än resten av klassen. Det var då de gav upp, det var det som knäckte dem. Det fanns ingen mening att försöka längre, de var ju ändå dåliga – det var bättre de satsade på sånt de var bra på.
Twisten i historien är att det inte var sant; de var inte dåliga i matte. Plötsligt fick de en annan lärare, en lärare som förklarade för dem på ett bättre sätt och gav dem uppgifter som de klarade så de faktiskt kunde känna att de inte var värdelösa på matte, och vips så började de utvecklas snabbt. När någon satte sin tilltro till dem, sa: ”Det här klarar du!” och sänkte ribban lite så de hann ifatt, då utvecklades de genast i rasande takt jämfört med bara några dagar tidigare då de haft stämpeln: ”Jag är dålig, jag har bara ett D. Jag kommer alltid vara dålig i matte, det bara är så” och den tidigare matteläraren behandlat dem just på det viset.

Varför ska vi betygsätta nioåriga elever? Vad tjänar vi som samhälle på att stampa på de svaga, de som ligger efter, och trycka i deras ansikte att de är dåliga? Vad tjänar vi som samhälle på att ge de duktiga eleverna ett bra betyg som gör att de känner sig bekväma med sin situation och slutar sträva framåt? Om en elev får A så börjar denne bli bekväm i sin roll som ”smart”, och känner sig inte längre nödgad på samma sätt att sträva uppåt och framåt. Dessutom skapar det en ganska vidrig rivalitet mellan de ”smarta” och de ”dumma”, när det egentligen rör sig om precis samma sorts människor – med enda skillnaden att de kanske lär sig på olika vis eller i olika takt.

Vore det inte bättre om vi uppmuntrar elever till att vilja plugga istället för att, medelst Stalin-fasoner, försöka trycka kunskapen i ansiktet på dem? Om vi ger elever drömmar och mål istället för att med piskan säga vad de SKA lära sig vare sig de vill eller inte?

När jag var sju år var jag övertygad om att jag ville bli arkeolog. Inte för att jag intuitivt visste vad det var, men för att vuxenvärlden hade visat mig det. Min pappa hade följt med mig till historiska platser där jag fick veta vad en arkeolog var, och vad en sådan gjorde – och jag bestämde mig för att jag ville bli en sådan. Det gav mig motivation till att plugga och göra de prov som gavs mig eftersom jag visste att det var kunskap jag behövde för att bli arkeolog i framtiden. Det innebar att jag pluggade för min egen skull, inte för att lärarna tvingade mig. Mina vänner blev skoltrötta och halvt utbrända, för de hade inte ett liknande mål utan kände att de bara var i skolan för att de var tvungna – ett föga motiverande ”mål” med skolgången, att vara där av tvång och inte av egen motivation.

Om vi kan ge barn drömmar, uppmuntra dem att bli något, att fokusera på sina styrkor istället för på sina svagheter – då kan vi få elever som är motiverade till att plugga, som vet att de kan bli något. Det fungerar garanterat bättre än att säga: ”Ni MÅSTE läsa detta tills på fredag, annars får ni dåligt betyg!” varpå eleverna läser något på torsdagskvällen, visar prov på kunskaperna på fredagen, och har glömt bort vad de lärde sig innan lördag morgon. Hur produktivt är det? Då har vi slösat med både lärare och elevers tid.

För lite naturvetenskaplig fakta så finns det undersökningar som visar att elever glömt bort 70-90% av det de pluggat in till ett prov två veckor efter att provet varit. Vad hade de då för nytta av kunskaperna de lärde sig, de kunskaperna som de sedan betygsätts efter trots att de inte längre har dem vid terminens slut?

Om vi iställer för betyg använder oss för intagningsprov till universitet och högskola så får varje individ makt över vad denne väljer att lära sig och hur detta kommer vara till nytta i dennes fortsatta liv. Då ”måste” man lära sig, men av egen fri vilja istället för under lärarens tvång, för att komma in på den utbildning eller det yrke som man har som mål och dröm. Då väljer barn och ungdomar att plugga för sin egen skull, naturligtvis under lärarens ansvar och efter att denne uppmuntrar dem, istället för att de ska sättas i en situation där de ”trotsar” mot läraren och skolkar eller tramsar bort hela sin skoltid.

All social- och kognitionspsykologi och de naturvetenskapliga studier som gjorts över vårt lärande talar för att det här hade varit ett bättre system som hade gynnat vårt skolväsende, ökat vårt lärande och antagligen ökat ungdomars välmående i Sverige. Varför verkar det då vara så lockande för väljarna idag att dras till politiker som talar för strängare metoder och mer disciplin, mer hot och mer press från lärarnas sida mot eleverna? Har vi inte sett redan tidigare att det inte är en effektiv metodik?

Jonathan.

Annonser

7 thoughts on “Skolpolitik ur en elevs synvinkel

  1. Håller med till fullo jag var en ”Sådan” elev som var lite dålig i matte och kemi + fysik och ville bli antingen arkeolog eller marinbiolog. Men dels så hade jag inte lärare som var engagerade i eleverna med lite sämre betyg (fokuserade mest på de med redan vg eller mer) så då kändes det hopplöst, och sen så hade jag även en sådan handledare som sa att jag har så dåliga betyg i ämnena jag räknade upp att jag aldrig skulle ha en chans. Och då är det inte konstigt att man känner sig ”STÄMPLAD” men idag har jag en Trädgårdsutbildning och en ny dröm att bli trädgårdsmästare och den drömmen ska ingen! få ta ifrån mig.

  2. Du har fel. Och nu ska jag förklara varför.

    I steg ett handlar betyg inte om att dela in i bra och dåligt. Det är en återkoppling mot vilka av skolverket uppsatta mål du har nått. Allt för vänsterorienterade (och liberala – sicken paradox) väljer att föra fram tanken att detta skulle handla om någon märkning av individer, så är inte fallet. Det handlar om indikationer för fortsatta studiegången. Jag är helt övertygad om att det är bättre att få information än förespeglingar. Betyg från årskurs tre handlar om information, inget annat.

    Betygen i årskurs tre kommer inte användas någon gång i livet utom i kvartssamtal där lärarna svart på vitt får veta vad eleverna behöver arbeta med samtidigt som föräldrarna får veta detta. Tidigare har det sagt: ”Pelle är en duktig elev och bra vän men lite för stökig.” om alla elever, nu kan man istället visa upp att Pella behöver träna mer på engelska och matte exempelvis. Det är positivt. Alternativet hade varit att Pelle lever i en viss föreställning fram tills den dag betygen kommer (och han får en chock!). Men! Detta resonemang bygger på tanken att elever inte redan jämför sig med de prov som genomförs, och jag tror att elever redan jämför sig.

    Precis som man inte ska låta arbetslösa identifiera sig med arbete (eller bristen på arbete) ska elever inte identifiera sig med resultat (eller bristen på resultat). Men det handlar om lärarens framtoning. De är faktiskt utbildade i pedagogik!

    Du gör inte indelningen duktiga/dåliga eller intelligenta/ointelligenta och det ska du givetvis ha heder för. Istället gör du uppdelningen starka/svaga. Det är en intressant distinktion eftersom det borde rättfärdiga införandet av betyg från årskurs ett. De som är svaga behöver mer hjälp. De som är starka behöver mer uppmuntran. Betyg är en tydlig indikator för detta.

    Ytterligare tre saker förbryllar mig i texten: Stalin – Intagningsprov och Studier.

    Tittar vi på PISA-rapporter, vilket säkert du själv och alla dina läsare har gjort, finner vi ett intressant samband. Det föreligger en tydlig kausalitet mellan prestation och disciplin. De länder som presterar högre än oss har bättre skoldisciplin än vad vi har. Utan att ha läst studierna du refererar till (utan källa) skulle jag gissa att det handlar om positiv inlärning, alltså inlärning som baseras på ett intresse. Allt i livet är inte roligt, men mycket är viktigt. Skolor med hård disciplin skapar förutsättningar för inlärning. Det tycker jag är positivt.

    Intagningsprov har vi redan till högskola och universitet. Vi kallar det högskoleprov.

    Och när vi avslutningsvis kommer till Josef Stalin så tror jag att han hade varit synnerligen avogt inställd till det svenska skolväsendet…

    Så. På det hela taget anser jag att du har fel i ganska mycket. Betyg och disciplin är bra.

    • Intressanta och utförliga tankar! Dock anser jag att du har fel.

      Naturligtvis bör vi berätta för en elev vad de behöver arbeta mer med, vad de behöver jobba med och hur de ligger till i olika ämnen. Detta bör vi också berätta för föräldrarna. Problemet är att betyg bara visar: ”Du är dålig på matte” och eleven behandlas därefter. Vi kan säga precis samma sak utan betyg, lärarna vet redan vilka som är bra i deras ämne eller vilka som inte är det – annars hade de inte kunnat sätta betyg. Då kan de prata med eleverna på ett mycket mer pedagogiskt sätt, uppmuntra och motivera eleverna till studier istället för att säga: ”Du har inte uppnått målen, alltså kan du inte få mer än C i kursen”.

      Många lärare säger: ”Du måste få minst C i alla delmoment i kursen, annars kan du inte få C i slutbetyg”. Detta innebär att någon som får ett (ETT enda!) D kommer ge upp sina förhoppningar om ett C (eller högre) och sänka sina ambitioner till ett D. Det finns ingen mening att sträva efter att bli bättre, att utveckla sig om man vet att ett enda dåligt prov kommer innebära att man inte kan få högt betyg i slutändan av kursen.

      Vi måste låta människor misslyckas och ändå uppmuntra dem till att bli bättre, till att försöka igen och ändå kunna få samma möjligheter som alla andra – framtiden ska inte avgöras på ett prov om man under resten av terminen hade kunnat ”komma ifatt” om man fått rätt hjälp och en ny chans. Betyg innebär att människor inte får den andra chansen.

      Sist, men inte minst, så vill jag tillägga att vårt gymnasiesystem idag är det värsta av alltihopa. Jag tar mig själv som exempel. Jag fick C i kursen ”Filosofi 1” eftersom jag inte hade någon studiemotivation det läsåret. I ”Filosofi 2” har jag legat på A rakt igenom. Ändå är mina betyg i Filosofi 1 spikade och drar ner mig inför framtiden, trots att jag nu visat att jag har de filosofikunskaper som krävs för att få A i filosofi 2. Är det verkligen rätt att vi stämplar någon som ”dålig” i början av terminen/en kurs och sedan inte ger någon möjlighet att tvätta bort den stämpeln när eleven vid ett senare tillfälle visar att denne blivit bättre eller presterat bättre?

      Med intagningsprov till universitetet så kan vi låta människor misslyckas och utvecklas utan att stänga dem ute ifrån läkarlinjen osv. för att de hade en dålig termin med företagsekonomin i tvåan. Är betyget i företagsekonomin ens relevant i läkarutbildningen? I nuläget är den det, men med ett intagningsprov så kunde vi få läkare som är bra på det läkare ska vara bra på – inte de som fått bra betyg i irrelevanta kurser som de inte ens kommer ihåg hälften av innehållet ifrån.

      Högskoleprovet är ett lysande bevis på att intagningsprov fungerar bättre än betyg – MYCKET mer relevant när man söker en utbildning!

      Med Stalinism menade jag mest att tvinga på människor något de inte vill istället för att försöka stryka dem medhårs. Det funkar oftast inte så bra. Inga kopplingar till Stalin i övrigt.

      • Jonathan,

        Betyg säger inte att någon är dålig. Betyg är ett mått på huruvida man har nått målen. Jag tycker inte det är dåligt att få ett C, eller ett D. Blir man godkänd är det bra. Blir man inte godkänd har man inte tillskansat sig den information man förväntas ha. Det innebär att man genast ska få stödåtgärder för att man ska klara av det. Jag tycker inte riktigt om din stämpling av elever, det är inte vad det handlar om.

        Mig veterligen kan du tenta upp betyg som du anser vara för låga. Vilket innebär att du kan bli läkare även om du fick ett C i filosofi A.

        Det som är viktigt att minnas är att betygen dels är ett mått på vad man har lärt sig och dels ett mått på vad man måste lära sig. Tar man bort betygen tar man också bort detta mått. Jag vill återigen hänvisa till högpresterande länder, de sitter knappast och talar i generella ordalag om vad som krävs och vad som har uppnåtts. De högpresterar och när man talar om prestation måste det finnas konkreta jämförelsepunkter, inte abstrakta och godtyckliga.

        Då kan man givetvis argumentera att betygen idag är godtyckliga. Jag har själv rättat och satt betyg på elever i årskurs 2 på gymnasiet. Jag anser att mallen var tämligen solklar. Av 28 elever stämde resultatet på nationella provet överens med mitt satta betyg i 26 fall. De två andra fallen konsulterade jag (som föreskrivet) två andra lärare. Ett av betygen ändrades ett var kvar.

  3. Petter du har fel.

    Omdömen användes på min tid precis på det sättet du förespråkar att betyg ska användas, omdömen var dessutom utförligare då de täckte flera moment i varje ämne. Det fanns då påståenden som Pernilla kan multiplicera, också kunde läraren fylla i till vilken grad de stämde. Betyg är ett sämre utvärderingsinstrument och dessutom användes det i större grad som en stämpel och märkning, det raserar drömmar och skapar en onödig press på perfektionister.

    Betygsmallarna är dessutom väldigt svåra för lärare att tolka lika, då man gör olika bedömningar av vad som finns där i. Dessutom så finns det inte tillräckligt med seminarier eller material för hur de ska tolkas ännu. Då är nationella prov som rättas centralt en bättre ide. Men där så försvinner många andra parametrar ur bilden, då prov i skolan ofta snarare testar förmågan att prestera på prov.

    • Jag tycker inte att omdömen är dåliga. Jag tycker bara att betyg är bättre. Givetvis ska man fortsätta att ha en dialog med läraren. Det är inget som säger annat.

      Nationella prov som rättas centralt tycker jag är en bra idé.

  4. Kan börja med att säga att jag tycker att betygen ska finnas.

    Innan gymnasiet ska betygen användas som morot för att man ska studera kortsiktigt, för att komma in på önskad gymnasieutbildning. Betygen ska användas vid intagning till gymnasiet. Under gymnasiet ska det fungera som en fingervisning vad som är elevernas specialitet och vad de behöver träna mer på.

    Både högskoleprovet och betygen är missvisande vid intagning till högskolor. Istället borde varje utbildning ha ett intagningsprov.

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s