Den bakåtsträvande samvetsflykten

you-must-be-the-change-you-wish-to-see-in-the-world-1024x576

”Det är bättre att hjälpa flyktingarna i sina närområden än att de kommer hit”
”Idag pratar alla om ”Je suis Charlie”, men vem bryr sig om folkmorden i Nigeria imorgon?”
”Samhället är så fucked up, alla bara bryr sig om sig själva”
”Feminismen har gått för långt, vi behöver jämlikhet och inte kvinnostyre”
”Så jävla löjligt med folk som startar Facebookgrupper och tror de ska förändra något”

Okej, där har vi fem exempel på den bakåtsträvande samvetsflykten. Förlåt för den enormt klyschiga bilden med det enormt klyschiga citatet, jag tror det blir intressantare! Den röda tråden kanske inte är helt tydlig ännu, men jag ska förklara precis vad det är jag menar med det där. Det händer på alla områden, överallt, hela tiden; den där personen som klankar ner på alla andras ”odugliga initiativ” men aldrig tar några egna initiativ till förändringen – och det sticker i ögonen på mig.

”Det är bättre att hjälpa flyktingarna i närområdet än att de kommer hit”

All right! Jag har ingen aning om ifall det stämmer, jag har ingen egen erfarenhet eller information nog om flyktingpolitik för att kunna veta. Det jag vet är att folk i flyktingläger dör nu på grund av kyla, svält, sjukdomar. De som talar för att låta flyktingarna komma hit har en lösning nu: ”kom hit så tar vi hand om er tills ni kan ta hand om er själva.”

Låt mig poängtera extra noga här; det är helt okej att ha en annan åsikt. Det är helt okej att säga ”Det är bättre att hjälpa flyktingarna i närområdet”. Men flyktingarna dör nu och om du verkligen menar att du vill hjälpa dem; fine! Ta initiativet och gör det. Starta insamlingar till flyktingorganisationer som verkar i mellanöstern/nordafrika/sydostasien/sydamerika. Sätt press på politiker för att öka biståndet. Gör något – folk dör nu, och om du bara tänker sitta och klaga på den nuvarande flyktingpolitiken utan att faktiskt förändra något själv så kommer fler dö. Då tycker jag, oavsett hur bra din lösning kan vara i teorin, att det är bättre att köra på lösningen som räddar liv nu. Annars är du bara en fegis som försöker dölja att du inte bryr dig ett piss om människors lidande bakom att ”Hehe nej men om vi får igenom vår politik så kommer vi hjälpa flyktingar, inte nuuu” (imitation av Sverigedemokrat). Om du bryr dig: hjälp nu på det sätt du tycker är lämpligt. Om du inte bryr dig: Fine, men säg det och stå för det – klanka inte bara ner på andras initiativ.

”Idag pratar alla om ”Je suis Charlie”, men vem bryr sig om folkmorden i Nigeria imorgon?”

Det är självklart fruktansvärt, men ”Je suis Charlie-kampanjen” har startats och drivits av människor som brinner för yttrandefriheten och vill visa sitt förakt mot det som hände i Paris. Om du känner likadant om folkmorden i Nigeria (vilket är både rimligt och sunt att göra) så är det fritt fram att dra igång en egen kampanj – men sitt bara inte och gnäll över att ingen annan gör det åt dig. Det är individer som startar kampanjer, individer som väcker gnistan som blir en eld – det är ingen magisk eller hemlig kraft som finns bakom det vi kallar ”samhället”. Bara människor och en hemsk massa olika viljor! Ropar inte du ut din vilja så är risken stor att ingen annan kommer göra det heller.

Vart i från kommer bitterheten när man klankar ner på andras arbete på det sättet? Att personer engagerat sig i Je suis Charlie är väl fantastiskt – ska vi då säga: ”nehe, antingen uppmärksammar ni vartenda händelse eller ingen alls – välj själva!”. Men det är ändå inte det värsta – det värsta är när man inte nöjer sig med att säga att upphovsmännen till ”Je suis Charlie” är otillräckliga; man måste också säga att ”någon annan” ska uppmärksamma det andra man vill ha uppmärksammat. Själv tänker man minsann inte starta demonstrationer för offren i Nigeria – men klaga över att ingen annan gör det, det ska man!

”Samhället är så fucked up, ingen har hyfs eller tolerans längre”

Okej, här vill jag förklara vad jag menar. Den där personen som klagar på att ingen annan har hyfs, ingen annan är artig, ingen annan håller upp dörrar och ingen annan ler mig kassörskan på ICA för att förgylla hennes dag. Märkligt nog så är den sortens personer extremt ovanliga där jag befinner mig just nu, studenter är helt enkelt ett fruktansvärt trevligt folk som gärna både håller upp dörrar och ler! Men ni andra, ni precis vet vem jag menar!

Det märkliga är att de där personerna själva inte brukar ta initiativet att le åt främlingar, hålla uppe dörrar, osv. – ”ingen annan gör ju det”. De vill inte vara först, inte sticka ut, inte ta initiativet till att vara bra först – det vore ju ett nederlag att le mot någon som inte ler tillbaks!

Det är en hemsk massa snack om att man ska vara artig och tolerant, men det är väldigt lite handling i praktiken. För ett (ganska bra) tag sedan hoppade en utvecklingsstörd kille på en ganska full buss där jag satt efter en ganska lång skoldag. Som ni vet så innebär en ”full buss” att hälften av platserna är tagna, den utvecklingsstörda killen kunde alltså sitta vart som helst men var tvungen att sitta jämte någon. Alla vände sig utåt, bortåt, musik i öronen.

Killen sätter sig jämte mig och säger väldigt ljudligt någonting om vad han precis gjort, jag minns inte vad det var exakt. Jag hör några tjejer bakom mig börjar fnissa, de som tittade ut genom fönstret när killen kom in tittar också lite nyfiket ditåt nu – och det irriterade verkligen mig.
Min pappa har under hela min uppväxt jobbat med människor som haft det svårt på ett eller annat sätt; ibland med funktionsnedsättningar, ibland barn med svårigheter och ibland bara de som behöver lite stöd eller hjälp på traven. Jag har varit på hans jobb (som alla andra barn är på sina föräldrars jobb), pratat med honom en hel del om det – för mig är det ingenting konstigt eller stigmatiserat. Det är inget svårt att prata med eller vara artig mot killen som satte sig bredvid mig i bussen – tvärtom, det krävs oftast väldigt mycket mindre!

Killen pratar ganska högt, skrattar ganska högt. Jag pratar med honom eftersom han tar kontakt, men låter honom sköta det mesta snacket och låter honom prata om sin dag, vilket väder det varit – det var nämligen det han var mest intresserad av och det är helt lugnt med mig! Jag sa inte många ord; höll med, skrattade lite när han sa något kul… kanske sammanlagt tio ord. Seriöst, jag har inte pratat så lite någonsin – det var det lättaste samtalet ever, och när han hoppade av bussen så sa han ljudligt ”Hejdå!” och jag vinkade av honom. KLART! Han bad inte om mitt telefonnummer, han ville inte bli min livslånga vän – han ville ha någon att prata med på den korta bussträckan från platsen han varit på till platsen han ville till. Det var allt, och det var väldigt lätt för mig att ge honom det.

Ändå får jag efteråt menande blickar i stil med: ”Shit vad jobbigt, I feel you bro”, som om det skulle varit jobbigt för mig att prata med den där killen. Det är så lätt för folk att snacka om hur synd det är om personer med funktionsnedsättning, men om man inte faktiskt gör vad man kan när det väl kommer till kritan så är det ju bara hyckleri att snacka en massa om allt man tycker och står för.  Jag är helt säker på att ingen där på bussen tyckte illa om förståndshandikappade eller ens var det minsta elak – det bara blir så när man agerar på tanke istället för känsla. ”Fan vad jobbigt detta blir” istället för ”Fan vad lätt detta känns”.

Om du tycker det är jobbigt att folk är ledsna, utstötta, ensamma; superbra! Men istället för att säga ”ingen har hyfs längre, det är samhället och uppfostrans fel….” så skulle du kunna slänga ett leende mot nästa person du möter – det är allt jag säger! Det är inte alltid ”alla andras” fel – du är en av de där! Inte minst så är jag en av de där! Men enda sättet att sticka ut är ju att försöka göra något åt det.

”Feminismen har gått för långt, vi behöver jämlikhet och inte kvinnostyre”

Återigen, fine! Det är helt okej att tycka såhär. De som får mig att bita mig i tungan är de som säger såhär utan att mena det – vad de egentligen menar är: ”Men grabbar, kan vi inte bara ha det som vi hade det förut? Det vart ju så gött!”.

Okej, vill du verkligen ha ”jämlikhet” istället för ”feminism” (om man nu väljer att särskilja dem, det vanligaste är ändå att man med feminism menar just jämställdhet) så finns det ju faktiskt en enkel lösning; behandla alla som dina killkompisar. Skulle du tafsa på dina killkompisar? Kanske. Skulle du kalla dina killkompisar horor? Kanske. Men jämlikhet är trots allt att behandla alla likadant; ett problem blir det när man väljer ut vissa grupper som man ska vara lite extra jävlig emot pga yttre omständigheter.

Jag lägger ingen större värdering i det där nu; mina egna åsikter får stå bak, det viktiga är att alla i ett umgänge mår så bra de kan göra – det vettigaste är väl att behandla människor precis så som de vill bli behandlade, oavsett hur det nu skulle vara. De killar som säger precis sådär bryr sig ju dock tydligen – och då borde de också lägga lite krut på att stå upp för vad de sagt.

Tycker du att feminism är idiotiskt, fine. Tycker du att det är bra i samhället som det är? Fine. Men om du ska leka ädel och säga ”jag vill ha jämlikhet, inte feminism” så gör något direkt då för att jobba för den där jämlikheten. Sitt inte bara och snacka skit medans du klankar ner på det arbete andra försöker göra.

”Så jävla löjligt med folk som startar Facebookgrupper och tror de ska förändra något”

Den här tycker jag är den värsta av dem alla, håll i hatten kära vänner! Människor som sitter, med ostbågar och bearneise i hela ansiktet, och klagar på alla andras arbete – utan att göra ett skit själv!

Visst, ”One like for Africa” – den där gillningen gör nog inte mycket för folket i Afrika. Men nog fan gör den mer än när du känner kallet att frälsa världen med din Facebookvisdom och berätta att: ”en gillning blir ingen mätt på”. Vad gör du själv för att mätta världen, du inkarnation av internet-Jesus? Visst, det gör inte stor skillnad att starta en grupp om ditten eller datten, men det är i alla fall något; en passion, en gnista, en glöd för något. En person som faktiskt sett något som berör honom eller henne och som vill göra något – men kanske inte ser mer verktyg till hands än att skapa en Facebookgrupp, känner sig handfallen. Det är i alla fall ett försök att visa att man bryr sig – vad fan bidrar personen med som sitter och gnäller på dessa grupper, dessa passioner? Är det inte en oerhört trist människa?
Vad jag menar med ”Den bakåtsträvande samhällsflykten” är alltså personer som rättfärdigar sin oföretagsamhet med att klanka ner på andras (otillräckliga) arbete. ”Det gör ingen skillnad att skapa Facebookgrupper”, säger man och smaskar i sig en näve ostbågar till så smulorna flyger – vips så slipper man sitt eget dåliga samvete för att man inte gör ett skit, samtidigt som man får utlopp för sin egen dagliga dos av bitterhet.

Jag blir så glad när jag ser gnistor slå i människor – och det händer hela tiden. Jag blir så glad när man ser en passion, ett engagemang – en person som brinner för något; det är då de där Facebookgrupperna startas. Det är då ”Je suis Charlie” uppstår. Det är då man ler åt kassörskan på ICA fast ens egen dag varit skit. Det är då gnistorna flyger, det är då vi skiljer oss från djuren – det är då vi stolt kan sträcka på ryggen och säga: ”Vi är människor – även om vi inte kan göra mycket så försöker vi ändå göra något”.

De där bittra människorna är motsatsen till det där; där slår inga gnistor, där finns ingen passion. Det är de där som klagar på Justin Bieber fast än de själva aldrig brunnit för något (som Justin brinner för musiken) och som själva inte kan sjunga. Jag vill inte dra fler exempel, för det där med häxjakten på Justin Bieber är den absoluta kulmineringen av allt det där jag pratar om – personer som klankar ner på andra för att känna att ”pft, tur att inte jag gör något – då gör jag i alla fall inte fel”.

Slutkläm
Det är okej att tycka att samhället är fel, det är okej att tycka att andra har fel – det är till och med okej att tycka att folk är helt jävla dumma i huvudet eller att KFC borde sprängas i luften, jämnas med marken och göras om till någon form utav textilfabrik som virkar mössor av värmländska mäns skägg. Men om du tycker något – gör något för att visa att du faktiskt menar det! Klanka inte bara ner på andras prestationer – tänk på att alla faktiskt som faktiskt tar sig för något vill göra något gott.

Ingen startar en politisk kampanj för att göra samhället sämre, varken vänstern eller SD. Ingen föreslår en budget som de inte tror är det bästa för landet. Ingen (eller få) engagerar sig i flyktingdebatten för att människor ska få det sämre. Människor som engagerar sig har faktiskt ofta tänkt igenom vad de tycker och tror innerligt att det de tycker kommer leda till något bra – tycker du annorlunda så är det bättre att respektfullt förklara din egen ståndpunkt eller visa i praktiken varför det du säger fungerar bättre! Fan vad härligt det vore att få ser mer gnistor och glöd, mindre bitterhet och klankande på personer som faktiskt vågar försöka – vågar sticka ut.

Har du läst enda ner hit så ska du klappa dig själv på axeln, pusta ut och tycka jävligt bra om dig själv! Tack för uppmärksamheten. 🙂

Yours’ truely,
Jonathan

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s