I vintras hade jag det ganska bra

Jonathan Lundberg2

I vintras hade jag det ganska bra. Jag hade kommit in på ekonomiprogrammet i Lund, jag hade extrajobb på Sydöstran, jag hade skrivit för Nyheter24 och jag var delaktig i ett välgörenhetsprojekt i Lund. När jag kom hem till Karlshamn sa alla:
– Åh, vad du har det bra!
Jag höll tillbaks tårarna, log och sa: “Ja, det kunde inte varit bättre!”

Så fort jag kom hem la jag mig i fosterställning, kramade om min kudde och grät. Jag önskade att någon kunde hålla om mig och säga att allt skulle bli okej, men det fanns ingen där.

Jag mår inte bra, och jag vet inte varför. Jag borde må bra. Och jag kan inte berätta för någon om det, för alla förväntar sig att jag ska må bra och vara glad.
Ju mer jag känner att alla förväntar sig att jag ska vara glad och ju mer jag känner att jag inte kan vara det, desto värre blir allting.
Det senaste året har varit det värsta i mitt liv.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, men om jag ändå ska berätta om det här – och det vill jag verkligen göra – så antar jag att det är lika bra att börja från början. För jag har insett att det här inte är mitt fel. Jag vill inte att det ska vara såhär, men det är så. Och jag måste leva med det. Jag har övervägt noga fram och tillbaks, och jag tror det kommer hjälpa både mig och andra om jag berättar öppet och från hjärtat om hur jag mått.

I nian fick jag min första panikångestattack. Just detta var en fredagskväll när jag satt och klickade runt på Youtube-klipp. Plötsligt knöt sig magen, halsen tjocknade, jag fick panik. Tankarna liksom överrumplade mig:
“Vad gör jag med mitt liv egentligen? Alla andra är ute och festar, här sitter jag ensam. Jag måste vara den ensammaste, värdelösaste, mest miserabla människan i världen”.
Det var inte så att jag inte trivdes ensam. Det gjorde jag. Men jag kände att jag borde vara ute och vara social, och jag var inte det.

Det är svårt att beskriva en panikångestattack för någon som inte upplevt den, men jag ska försöka. För mig är en panikångestattack en stark och plötslig rädsla som kommer från ingenstans och sedan försvinner lika plötsligt som den kom. Och lämnar efter sig ett utmattat lugn efteråt.

Det är egentligen inte mycket mer än så. Det är en stark rädsla; får man panikångest så beter man sig inte annorlunda än någon annan. Men man måste andas lugnt, tänka att det inte är något farligt, kanske gå ut och ta luft. Somliga verkar tro att panikångest innebär att man förlorar kontrollen, så är det inte – panikångest innebär att man blir rädd att förlora kontrollen.

När man fått panikångest blir man rädd för situationen eller platsen man befann sig i/på när man fick den, av rädsla för att det ska hända igen. Den där gången gick jag t.ex. ner till mamma och pappa och åt tacos framför Dr. House. Eller ja, jag hade ätit om det inte känts som om någon dragit ett rep kring min magsäck. Efter det kunde jag inte se House på ett halvår utan att få starkt illamående och känna mig livrädd.

Jag läste på mycket och lärde mig hantera panikångesten. Andas lugnt. Kom ihåg att det inte är något farligt, panikångest är helt ofarligt. Bejaka tankarna som kommer men låt dem försvinna vidare, bli inte rädd och kämpa emot. Som min holländske dykinstruktör sa: “Panik kommer inte av sig självt, kroppen kan inte få panik om du inte tillåter den”.

Det ligger någonting i det. Visserligen är det inte lätt att tänka så om du är på väg att bli påkörd av ett tåg, men det är sant; panik är kroppens varningssystem, och det aktiveras inte av sig självt – det aktiveras av dig för att du låter dig bli rädd för något.

Nå, det här var grunden till allt. Det som hände i oktober förra året (2014) förändrade dock alltsammans.

Det hade väl egentligen byggts upp under många år. Jag har känt att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är. Varje gång jag träffade någon så kändes det som om jag spelade ett skådespel. Att jag visade upp en fasad för hur jag ville att andra skulle se mig – bakom fasaden stod en livrädd liten kille med tårar i ögonen. Så kände jag mig.

I oktober började jag känna mig väldigt nedstämd. Det, tillsammans med en panikångestattack medan vi satt och pluggade, utlöste det där som byggts upp nu under flera år. Jag kände att: “fyfan vad jag är konstig. Det här är inte normalt”. Jag försökte dölja ångesten, men då kände jag ännu mer: “De ser nog det. De ser nog att jag är nervös. Shit, jag stammar när jag pratar – de hör nog att jag stammar. Jag måste härifrån”.

Det gick så långt att jag började känna att jag inte räckte till i vanliga sociala situationer. Jag kallsvettades innan jag skulle träffa mina bästa polare. Övade vad jag skulle säga framför spegeln, testade mitt leende så det skulle se bra ut. Jag ville inte att det skulle synas utåt hur jag egentligen mådde. Varje dag innan jag gick på en föreläsning log jag in i spegeln för att se att det såg okej ut, testade min röst så jag inte stammade.

Och när jag väl träffade någon på den där föreläsningen… jag var livrädd. Absolut skräckslagen för att göra bort mig eller visa hur rädd jag var. Sedan i oktober har jag varit livrädd varenda gång jag har träffat någon. Inte på grund av dem, men på grund av att jag varit livrädd för att inte räcka till. För att göra dem besvikna. För att inte vara jobbig att umgås med.

Om du som läser detta har träffat mig sedan dess så har jag varit livrädd. Men jag har försökt fixa det ändå för att jag vet att det bara skulle göra det värre att undvika rädslan. Och jag har försökt fixa det ändå för att jag älskar er, problemet finns hos mig och inte hos er.

Jag har känt att jag inte räcker till. Att jag kommer framstå som nervös. Att jag kommer stamma. Och då har jag blivit nervös på riktigt; stammat, tjocknat i halsen och kallsvettats.
Det gick så långt att jag inte ens kunde prata med mina föräldrar om det – för jag kände att det var mitt fel. Jag skämdes över hur rädd jag var.

När jag kom hem till Karlshamn över helgen så satt jag med dem och åt, berättade hur bra allting var nu och hur jag trivdes i Lund – för jag visste att det var det som förväntades av mig. Sedan grät jag när de gått och lagt sig. Jag grät över att jag inte kunde leva upp till deras förväntningar, över att jag inte kunde vara glad. Jag visste att de ville att jag skulle vara glad, men inte ens det kunde jag lyckas med.

Jag mådde sämre och sämre. Vartenda gång jag log kändes det mer tillgjort, vartenda gång jag drog ett skämt tänkte jag efteråt: “shit vad tråkigt. Dom måste tycka jag är skittråkig”. Jag kände att ingen egentligen ville vara med mig och jag tänkte: “Men det är väl klart, varför skulle någon överhuvudtaget vilja vara med mig? Jag har ingenting”

Tillslut blev tankarna till: “Om jag är nervös och rädd vem jag än träffar, om jag stammar och skapar pinsam stämning för att jag inte vet vad jag ska säga – då vore det bättre och mindre jobbigt för andra om jag bara inte fanns”.

Missförstå mig rätt, jag har inte haft självmordstankar. Jag älskar att leva. Men jag kände att det bästa för alla vore om jag bara inte fanns. För då skulle jag slippa hålla upp fasaden. Då skulle alla slippa se hur jävla dålig jag är där bakom.

Det var här det blev riktigt jobbigt. Jag undvek att gå ner till affären för jag visste att jag skulle träffa människor jag kände, och då skulle jag behöva le och säga något roligt. Annars skulle de tycka jag var tråkig och inte vilja träffa mig mer. Jag skulle skapa en pinsam situation och göra bort mig.

Jag undvek ögonkontakt med kassörskan för jag ville inte hon skulle se hur nervös jag var. Frågade hon om jag ville ha kvittot så stammade jag nästan när jag sa nej, ville bara därifrån för att inte framstå som konstig.
Jag undvek att träffa mina närmaste polare, för jag ville inte göra dem besvikna. Jag ville inte tynga dem med att behöva umgås med mig.
Jag var livrädd när jag träffade släktingar, för jag ville inte att de skulle se hur dåligt jag mådde. Jag ville att de skulle tro att jag mådde bra i Lund – för då visste jag att de skulle må bättre.

Varje dag när jag gick till föreläsningarna var jag livrädd att någon skulle se igenom min fasad. Varje dag jag gick ner till affären hoppades jag att ingen skulle möta min blick.
Varje gång jag gick till tvättstugan hoppades jag att ingen skulle fråga mig något.
Och ofta när jag kom hem så grät jag. Jag grät över hur dålig jag var och över att jag inte kunde prata med någon om det. Jag grät över att andra behövde stå ut med mig och jag grät över att jag behövde stå ut med mig själv.

Jag hade bokstavligt talat dåligt samvete mot mig själv – jag hade dåligt samvete för att jag mådde dåligt när jag borde må bra.

I januari så gick det inte längre. Nästan allting jag sa var inövat i förhand för att jag inte skulle visa något utåt, allting var repeterat framför spegeln. Så fort ett samtal kom in på något som jag inte funderat på så blev jag livrädd – jag tänkte att: nu, nu kommer dom märka det. Nu kommer dom märka hur tråkig jag är, hur tråkigt jag svarar, hur konstig jag är.
När jag fick köra mina inrepeterade repliker så gick allt bra: folk verkade tycka jag var rolig och uppskatta det jag sa. Det stärkte min självbild ännu mer: jag är bara rolig om jag gör mig till. Jag duger verkligen inte som jag är.

När telefonen ringde knöt sig magen och jag började stamma, oavsett vem det var. Telefonen blev min värsta fiende. När jag skulle gå ut i korridorsköket och laga mat så satte jag i hörlurar och hoppades att ingen skulle prata med mig. Om någon började prata med mig så kändes det som om någon just dragit en pistol mot mig – bokstavligen. Jag började stamma, visste inte vad jag skulle säga och jag var livrädd.

Just att jag inte ens ville prata med mina föräldrar om det var det värsta. Jag ville inte bekymra dem. Jag visste att de ville att jag skulle må bra i Lund. Det kändes som om jag bara skulle belasta dem om jag berätta något sånthär. Till slut jag ringde jag till ungdomsmottagningen och sa att jag inte klarade det längre.

Så i våras gick jag i terapi och pratade om alltsammans. Terapi handlar inte så mycket om snabba knep och genvägar som det handlar om att bara ha många, långa samtal om hur man tänker om saker och ting och hitta nya perspektiv att se det på genom att terapeuten ger sin bild av det man säger.

Vi pratade länge, och jag insåg att jag alltid varit rädd för att göra andra besvikna. Ett exempel som kom upp var när jag som fyraåring blivit stucken av fjorton jordgetingar, och gråtande sprang förbi mamma som ville trösta mig. Efteråt hade jag så dåligt samvete att jag började gråta på kvällen över att jag inte stannat hos henne när hon ville trösta mig. Jag var rädd att jag hade gjort henne ledsen genom att inte stanna.

En annan sak är att jag känt att jag inte har rätt att döma någon, men alla har rätt att döma mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig tycka att någon är konstig – men jag antar att alla tycker så om mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig undvika att umgås med någon för att hen mår dåligt – men jag antar att alla kommer undvika mig nu när jag berättar.

En tredje sak är att jag alltid känt mig tvungen att leva upp till allas förväntningar och vara mitt absolut bästa jag hela tiden. Jag har känt att jag inte räcker till som jag är; jag behöver prestera för att ha ett värde. Jag måste alltid vara glad, annars kommer ingen vilja umgås med mig. Jag måste vara rolig, annars får jag inga vänner. Ingen kommer tycka om hur jag är när jag inte gör mig till.

Jag ger liksom mig själv väldigt lite space, och sätter väldigt höga krav på mig själv. Det blir ett glapp över vad jag försöker leva upp till och vad jag kan åstadkomma – och det var det glappet som blev oöverstigligt stort i vintras. När jag kände mig deprimerad och samtidigt ville framstå som glad, öppen och social utåt – då blev glappet så stort att jag kände mig helt oduglig.

Men saker och ting blev faktiskt inte så mycket bättre. Jag är fortfarande livrädd hela tiden, men jag försöker överbrygga det. Jag känner hela tiden att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är, men jag försöker ändå göra det jag inte tror att jag ska klara. Jag försöker träffa mina vänner, jag försöker prata som vanligt, jag försöker vara öppen och social även om det känns som om jag hellre skulle dö.

Ibland när jag går in på Ica får jag hjärtklappning, kallsvettas och är livrädd att någon ska prata med mig – inte för att jag inte vill prata, egentligen vill jag inget hellre. Men jag är rädd för att göra bort mig.

Jag jobbar på tidningen, men jag är livrädd hela tiden. På tåget till jobbet är jag livrädd för att kollegorna ska tycka att jag är en idiot, inför en intervju är jag livrädd att jag ska se nervös ut och inte leva upp till förväntningarna på en journalist och inför en telefonare är jag livrädd att jag ska börja stamma. Men jag måste ändå göra det, för jag vet att det är det här jag vill göra och jag vet att jag måste fixa det. Även om jag mår skit nu så måste jag fixa det, för annars kommer det bara bli värre. Och jag har fixat det.

När jag mådde som allra sämst i maj så sökte jag projektledarpost för välgörenhetsprojektet (Light) till hösten. Jag var livrädd; jag var livrädd inför intervjun, att sitta en och en och bli bedömd. För jag visste att jag inte skulle räcka till, att jag skulle framstå som en idiot. Men jag fixade det. Även om jag svettades, stammade och bara ville fly till en annan planet så fixade jag intervjun. Och jag fick jobbet.

Även om jag varit rädd vartenda gång jag träffat någon av mina bästa vänner för att jag har varit säker på att de ska tycka jag blivit tråkig, att jag är jobbig att vara med eller vad som helst – så har jag försökt göra det. Jag kanske inte har tagit så mycket initiativ till att hitta på saker, men om någon föreslagit något så har jag inte sagt nej. För jag vet att om jag börjar säga nej så kommer det bli värre.

Så när alla säger: “men du jobbar ju på Sydöstran, du läser ju ekonomi, du träffar ju folk, du reser” så betyder det ingenting. För jag gör allt det där – men jag är livrädd hela tiden. Jag gör det för att jag måste. För att jag vet att det är det jag vill, men just nu vill jag egentligen inget hellre än att gå under jorden.

Jag är trött på att gråta i kudden. Jag är trött på att känna mig som en belastning för alla jag bryr mig om. Jag är trött på att känna att inget jag gör duger. Därför skriver jag det här inlägget. För att börja om på nytt någonstans, försöka hitta mig själv där bakom fasaden. Ta den där lilla rädda killen i handen, krama den hårt och säga: “Oavsett vad som händer så älskar jag dig”.

Nästa gång jag träffar dig kanske jag är nervös. Jag kanske är livrädd. Jag kanske stammar. Jag kanske viker bort blicken istället för att hälsa. Eller så är jag precis som vanligt. Jag vet inte, men oavsett vad så kommer det vara jag. För från och med nu tänker jag inte le när livet är piss.

Från och med nu vill jag vara mig själv och vara med människor som är okej med det. De som inte bara tycker om mina positiva sidor, men som också kan trösta mig när jag mår skit. Och jag hoppas att andra som mår dåligt vågar öppna sig så att jag kan trösta dem på samma sätt, för nu vet ni – jag kommer aldrig någonsin döma en annan människa för hur de mår eller vad de gått igenom.

Och det är viktigt att prata om det, det är det som är medmänsklighet. Slutar vi prata om när vi mår dåligt så skapar vi ett klimat där vi sopar alla problem under mattan. Ler. Och gråter ner i kudden.

Let me go,
I don’t wanna be your hero,
I don’t wanna be a big man,
I just wanna fight with everyone else.

Jonathan

Annonser

424 thoughts on “I vintras hade jag det ganska bra

  1. Hey man, you can do it… det är inte lätt men det är möjligt. Jävligt starkt av dig att öppna upp dig så här. Du kanske känner dig som mer sårbar än någonsin, men i själva verket har du aldrig varit starkare. 🙂

  2. Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
    En stark berättelse på flera sätt bl.a att berätta så öppet och att innehållet berör. Vi måste hela tiden påminna oss om att det finns mer bakom ytan än vi ser och att det är viktigt att ta hand om varandra.

  3. Underbara Jonathan! Jag skulle jättegärna vilja få kontakt med dig. Tro mig, jag vet vad du känner inifrån och ut. Du får väldigt gärna höra av dig på min mejl!

    Kämpa på, du är stark! Kram

  4. Har själv panikångest & kbt är att rekommendera, jag har ändrat mitt liv på många sätt för att få de att fungera. Det är bra att kunna prata/skriva med folk som har liknade problem, det får en att känna sig mindre ensam & få lite hopp om tillvaron. Vi finns här ute & skriv gärna. Peace ✌️ Det kan bara bli bättre 😊

  5. Tack för att du delar med dig!

    Det är lätt att känna att man inte duger – att alla andra är så mycket bättre. Sociala medier gör det inte lättare där alla leende delar med sig av hur fantastiskt deras liv är.

    Jag har också varit där. Självmordsplaner gjorde att jag låstes in på psykiatriska kliniken. Där erbjöds jag el-chocksbehandling som jag tackade nej till. Läkaren förklarade att alternativet för att bli frisk var flera år i psykodynamisk terapi och medicin. Det är nu 16 månader sedan, men jag är fortfarande otroligt skör.

    Kanske behöver vi inse att vi är sköra och inte kräva för mycket av oss själva.

    Sociala kontakter kräver så mycket av mig – och jag har tillåtit mig att gå in i en bubbla – inte umgås med folk. Rätt eller fel – men det har varit nödvändigt för mig.

    Önskar dig allt gott! Och du – du är inte ensam!

  6. Ångest är inte farligt, men det känns farligt. Jag hade ångest i många år, och om inte helt som du, så mycket liknande. Det var först när jag kom i kognitiv terapi, att jag lärde mig något om ångesten, och om hur jag kan jobba med den. Det var så långt ute, att jag inte ens kunde hämta posten i brevlådan. Det var hemskt. Men jag började i den här terapien, och där var jag tvungen att utfordra ångesten. Var i affärer i timmar, bara för att få ångesten att sluta. Det är ju hjärnan som tror att det är farligt. Bara genom att visa att det inte händer något, måste man vara i ångesten och framprovokera den. Men det är något man ska göra i terapi. Gick till psykolog i 5 år, utan att det fick mig att må bättre. I dag så har jag det så här. Jag tror jag får ångest om jag går inn i ett inköpscenter. Okej, då får jag få det, och då måste jag göra det. Och så får jag inte ångest. Men sök den rätta hjälpen, så får man det bra. Det hjälper inte att prata om dåtiden, men framtiden. Lycka till

  7. Hej Jonthan! Ville bara säga att ditt inlägg är så modigt skrivet. Och som en annan kille skrev, du har aldrig varit starkare än nu! Att våga öppna dig och att faktiskt bara våga vara dig själv även om det känns som att man inte räcker till är så modigt. Känner verkligen igen dom här känslorna också som du sätter ord på!

  8. Ping: Att inte duga - andebark.seandebark.se

  9. Tack, du är den första som har lyckats sätta rätt ord på hur de är med panik ångest och hur jag också har mått under dom senaste 6 åren. Den första gången jag fick de så satt jag på körskolan, de blev tungt över bröstet och de kändes som att jag inte fick tillräckligt med luft de slutade med att jag svimmade och fick åka till sjukhuset där de gjorde en massa tester. Sen den dagen har jag själv haft panikångest och plågat mig själv med tankar om att jag inte duger och inte förtjänar vänner eller familj för vem kan vilja umgås med någon som är så dålig som mig. Men så bestämde jag mig en dag att jag behövde komma bort, jag bokade en resa till Afrika för att jobba med lejon men så var de de här att nu behöver jag inte bara träffa nya människor utan också försöka prata engelska. De tog två veckor innan jag sa ett ord och jag grät varje kväll i kudden, men när jag väl försökte prata och folk faktiskt svarade mig och pratade med mig också steg mitt självförtroende till skyarna och de blev den bästa tiden i mitt liv. Tills den dagen jag åkte hem. Väl hemma så var de värre än förr och jag hade bestämt mig jag kunde inte leva här mer kunde inte vara hemma för där gick de inte att andas eller att må bra så kunde jag inte vara i Afrika där jag mådde bra och hade vänner så kunde jag inte leva… I panik bokade jag en ny resa till Australien jag var bara tvungen att fly allt som va svårt igen, där stannade jag i 5 månader och jag mådde bra igen för alla problem var ju där hemma jag blev en annan person och var aldrig ensam och kände mig som en i mängden av alla andra backpackers. När jag kom hem så var jag säker på att nu hade jag blivit ”botad” eller ”läkt” men de tig 3 dagar sen var paniken tillbaka och den kom som e käftsmäll. Den slog mig så hårt att jag inte kunde kontrollera något jag hade bestämt mig jag skulle köra rakt in i räcket på motorvägen de var den ända lösningen. Men jag var rädd och försökte hitta någon att prata med jag ringde alla, dom svarade men jag kunde inte säga något så ha på direkt. Sen helt plötsligt vände de, jag ville ju inte dö jag ville leva så jag körde hem istället. Jag försöker varje dag må bättre ibland faller jag men vissa dagar är också bra. De var en lättnad att läsa de du skev, jag är inte ensam! Tack för att du vågade berätta och dela med dig, de har hjälpt mig och säkert många andra och lycka till med allt. Man är aldrig ensam även om de känns så! 🙂

  10. Jag känner igen mig så mycket i din text, verkligen, att leva med ångest och få panikattacker med jämna mellanrum är inget jag skulle önska på någon.

    Att leva med både depression och ångest är som att bry sig för mycket och samtidigt för lite, för man ligger bara där och tänker på allting man borde göra, tankarna är ett virrvarr, men kroppen hänger liksom inte med, man tar sig inte upp ibland.

    I dessa perioder när du verkligen mår jättedäligt och har orostankar tycker jag att du skulle ta en medicin som lugnar dig lite och sätter dig på jorden igen kanske? Terapi var ett bra steg för mig, men jag kände att det inte räckte, det är svårt att hitta hoppet och faktiskt ta sig ut ur riktigt jobbiga svackor.

    Starkt skrivet av dig iallafall, kom ihåg att du är väldigt älskad av familj och vänner, samt att du inte är ensam av att må såhär. ❤️

  11. Hej min vän!
    Jag känner helt igen mig i din berättelse . Det är så starkt av dig att dela den. Tiden är mogen för att ta upp psykisk ohälsa,
    inte en människa till ska behöva ta sitt liv. Det måste till en samhällsförändring ! Jag är 58 år och har kämpat hela mitt liv med att räcka till och duga i andras ögon. Det var fel, skulle lagt all min energi på att duga inför mig själv.
    Nyligen fick jag veta att det finns ett tillstånd som heter högkänslighet. Det innebär att man är mkt lyhörd inför andra och lätt sätter deras behov före sina egna. Det är ingen sjukdom men man utvecklar lättare ångest och depression p.g.a detta personlighetsdrag. Tack och lov att du är ung, det ger dig en chans att förändras. Kom ihåg att sätta dig sjäv främst. Du kanske känner till det där med att i ett katastrof läge måste mamman se till att rädda sig själv först annars kan hon inte rädda sitt barn 😊

  12. Tack Jonathan för din öppna och starka berättelse. Den berör. Många känner igen sig. Hoppas du kan hitta kraft att ta dig igenom din svåra period.

  13. Tack!! Du har satt ord på de kännslor som många av oss m PÅ går och bär på… Själv har jag lidit av ångest och panikattacker i många år och försökt, som du, läsa mig till lösningar. För mig har det handlat om en förlamande rädsla för att blo tokig och flippa ut, göra någon illa eller uppföra mig som en galning i situationer där jag är omringad av människor. Jag tvingade mig själv i många år att inte backa för rädslan utan utsätta mig för allt hur jobbigt det än var… Jag trodde detta skulle göra ångesten svagare, men vet nu att jag inte gjorde på rätt sätt. Jag gick flera år i vanlig terapi och det har gett mig mycket som person men inte hjälpt till mot ångesten. Idag mår jag bra, nästan all ångest är försvunnen och den enda ångesten jag känner kan jag hantera så att den inte tar över…
    Vändpunkten heter KBT! Tro mig, detta är en lära som kommer förändra ditt liv och dina tankar!!
    Tack för att du delat med dig
    Lycka till!!
    Med vänlig hälsning,
    Sofie

  14. Du berättar hur det började , du lät irrationella tankar berätta verkligheten. ”Jag borde, men känner mig värdelös”.

    1. Du är inte tankar. De kommer , de går. Se dem, men identifiera dig inte med dem.
    2. Bara var, tankarna kommer spela dig spratt och försöka komma åt dina svaga punkter. Du vet att de gör så, med tiden kommer de förlora i kraft. Bara återgå till din kärna.

    Väl mött

  15. Jag känner igen mig i precis allt du skriver. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig och att alla egentligen hatar mig, men umgås med mig för att de vill vara artiga och snälla. Jag är rädd för nya situationer för jag kan inte förbereda mig på vad som kommer att hända eller hur det ens ser ut på stället eller vem som kommer att vara där eller säga vad. Jag är rädd för att berätta för folk för jag är rädd för vad de ska tycka om mig, men jag vet ju själv att jag egentligen inte är sämre än nån annan och tycker du är så jäkla modig och bra som skriver om det ❤ fortsätt kämpa!

  16. Jonathan! Jag gråter nu. Du är så modig som berättar! Du är inte ensam!! När jag läser din text vill jag bara krama dig och berätta för dig att jag känner precis likadant. Jag mår också dåligt och av precis samma anledningar som du. Din text skulle lika gärna kunna handla om mig! Jag kommer också från en annan stad men pluggar i Lund. Jag är 22 år och har ett jättebra liv! Men jag mår skit och har gjort i fler år. Och precis som du har jag har jag börjat stamma. Jag blir bara mer och mer nervös och får bara mer och mer ångest av att umgås med folk – till och med med mina närmst vänner – och många gånger när jag t.ex. ska svara på en fråga så får jag bara fram några helt osammanhängande meningar som är ett resultat av vad jag tror att folk förväntar sig att jag ska svara eller vad jag tror att jag måste svara för att inte vara tråkigt/pinsam/dum etc. Kanske värst av allt är att jag snart inte ens vet vad som är jag längre; vad mina egna åsikter och tankar är.

    Jag har länge tänkt söka hjälp men det har aldrig riktigt blivit av. Varför vet jag inte… Men nu har jag bestämt mig för att söka hjälp så fort skolterminen börjar. Därför tänkte jag fråga om jag får lov att visa din text för den som jag söker hjälp hos? Den förklarar så tydligt hur jag mår och varför.

    TACK Jonathan, för att du är modig och ärlig. Jag är så himla tacksam för att du skrivit denna text. Nu vet jag att jag inte är ensam och det får mig att känna hopp om att jag snart kanske kan börja leva ett lyckligare liv!

    Kram
    Sara

    • Älskade alla ! Vi ska tillsammans upplysa omvärlden. Tillsammans vågar flera visa. Vi har ångest och det är okej . Förstå och acceptera din ångest ta den i handen säg ; jag vet att du är där men släpp mig nu snälla. Kram till oss alla

  17. Mia Törnbloms ord ” jag är inte bättre än du, jag är inte sämre än du, jag duger som jag är” brukar jag tänka på när jag hamnar i situationer när de känns jobbigt. glöm inte att du är unik precis som jag . Finns ingen mer av ”oss” . Sköt om dig 💜💜💜 kram

  18. Läst hela ditt rop på hjälp. Kan bara säga att jag varit sluten i massor av år, men har öppnat mig och skapat sprickor i mitt skal(instängd och flyktbenägen) med sociala utmaningar som gett mig många vänner, mest nya när jag börjat visa upp min insida och börjat lita på folk.
    /janne

  19. http://WWW.BALANCEDVIEW.ORG korta stunder av avslappning många gånger blir automatisk. Denna träning i sinnets natur har hjälpt mig på ett mirakulöst sätt att vara totalt fri oavsett vilka tankar jag har, super jobbiga eller positiva. Fantastiskt stödsystem 24/7. rekommenderas varmt. Lycka till 🙂

  20. Liksom så många andra så känner jag igen mig i det du skriver. Problemen började under tonåren och växte sedan alltmer. Man gjorde allt för att dölja hur man mådde för man ville inte göra någon besviken, ville inte berätta att man inte klarade av att göra allt det där man borde klara av. Även om jag inte tror att jag kommer bli helt frisk så har det ändå blivit bättre, mycket bättre. Jag har till och med skrivit om allt det här i en roman som kommer att publiceras inom kort (http://littlestar.hemsida24.se/utan-ord-17072899). Jag har inte skrivit romanen för att folk ska tycka synd om mig, utan för att folk ska _förstå_. Jag har fått panik, gått undan, varit tystlåten, haft svårt att tala… Och nu kommer de att veta varför. Jag hoppas du tycker det är lika skönt att ”komma ut” som en annan gör.

  21. Hej Jonathan!

    Du tog orden ur munnen på mig, jag kan inte sluta läsa detta. Har läst det 3 gånger om dagen i 5 dagar nu!

    jag känner igen mig på varenda punkt du skriver.. Har själv tänk skriva om min ångest och förklara att man inte måste säga att det är bra fast det egentligen skit. Jag pluggar med ekonomi i Lund, och min panikångest blev bara värre när jag flyttade ner.
    Du är en inspiration för många som inte vågar prata om psykiskohälsa, tack!
    lycka till! Finns om du vill prata med någon som är i en liknande situation!

  22. Jag såg en länk till dig på Fb. Så modigt och klokt skrivet! Jag skriver om rädsla i min bok om utmattningssyndrom, jag tror att du kan läsa några av sidorna om rädsla och ångest i den här länken.
    https://books.google.se/books?id=ibQbBQAAQBAJ&pg=PA27&dq=v%C3%A5ga+vara+r%C3%A4dd+Och+s%C3%A5+kom+utmattningen+med+en+r%C3%A4dsla+s%C3%A5+stor&hl=sv&sa=X&ved=0CCMQ6AEwAGoVChMIkIyZn-X7xgIVhgksCh2qLABT#v=onepage&q=v%C3%A5ga%20vara%20r%C3%A4dd%20Och%20s%C3%A5%20kom%20utmattningen%20med%20en%20r%C3%A4dsla%20s%C3%A5%20stor&f=false
    Från sid 27 och framåt om du vill läsa. Fortsätt våga vara rädd, du kommer vinna över rädslan. Styrkekram till dig!

  23. Hej Jonatan
    Tack för din berättelse! Precis som flera har uttryckt är det starkt av dig att uttrycka det du känner. Min övertygelse är att det du känner är normalt och kan kännas igen av alla som ärligt vågar säga som det är. Det positiva med att vi människor är sårbara är att det är är viktigt och värdefullt att vi bryr oss om varandra och inte bara är sociala och trevliga inom konventionernas gränser. Lycka till med dina åtaganden! Du gör ett mycket gott arbete!
    Heffa

  24. Ping: Det Gäller Livet ! | LIVETS BLOGG

  25. Ping: BasBehov som LevAnde MedMänniskor i kött | LIVETS BLOGG

  26. Ping: BIG BANG = BEVIS FÖR SKAPARKRAFTEN I ORD ? | LIVETS BLOGG

  27. Ping: Var Framför Allt Din Egen Vän ! | LIVETS BLOGG

  28. Ping: RELIGIONER = BARN-, KVINNO- OCH MANSFÖRNEDRING | LIVETS BLOGG

  29. Mår också dåligt på ungefär samma sätt. Jag vill bara säga en sak till dig: du duger, PRECIS SOM DU ÄR! Att det skulle vata på något annat sätt är det bara ditt huvud som inbillar dig! Du är grym som skrev detta, men främst för att du är en kämpe!
    Ta hand om dig och va inte rädd för att vara dig själv!

  30. Jag känner igen så mycket av det du skriver. Inte allt men mycket. Dock inte gråten. Jag vill gråta, vill känna känslan av att tårarna tar med sig alla jobbiga tankar ut ur kroppen. Men jag kan aldrig, utan känner mig så tom dygnet runt. Inte idag dock, för när jag läser detta så rinner tårarna ner för mina kinder. Fast jag vet att det inte kommer få mig att må bättre imorgon, det gör det aldrig.
    Jag har ingen som helst aning om vem du är, men om det är något så får du såå gärna skriva till mig. Om du vill prata med någon du inte känner, så finns jag alltid här. (kik: elincardell).

    Jag hoppas verkligen att du börjar må bättre nu, när det inte längre är en hemlighet. Ibland får jag också för mig att jag ska berätta för alla, låta de veta hur jag känner mig på insidan. Men när jag tänker mer på det kommer jag alltid fram till att ingen skulle förstå mig, jag skulle bli ännu mer försiktig. Jag tror inte att jag är redo för det än, men jag kanske blir.

    Önskar dig all lycka, gå ut och var dig själv och låt ingen säga något om det. Det blir bättre, jag är övertygad.
    Kram

  31. Vad befriande och skönt det känns att man inte är den enda som gått igenom detta. Jag kämpar fortfarande men det blir faktiskt bättre med tiden. Tänk på det mindre så ska du se att det tillslut kommer naturligt 🙂

  32. Tjena Jonathan. Vill först och främst tacka dig för att du skrev precis vad som fanns inom dig. Din artikel eller ditt brev eller vad du vill kalla det gick rakt in i mitt hjärta. Jag känner igen mig så väl i allt du skriver.
    Jag har haft panikångest från och till så länge jag kan minnas. Har alltid varit livrädd för att inte räcka till och ängslighet har varit en stor del av mitt liv. Har försökt så gott jag kan att hålla uppe fasaden. Jag har rest mycket, tackar sällan nej till fester och har en ganska brett socialt nätverk.
    Men jag dör inombords. Min självkänsla är borta, om jag någonsin har haft någon och hela tillvaron känns luddig.
    Allting jag gör och säger är iscensatt. En fasad precis som dun skriver.
    Jag ska inte skriva för långt, men jag vill tacka dig. Tacka dig för att du vågade skriva att du mår fan inte bra. För det gör inte jag heller.
    Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.
    Tack och jag önskar dig all lycka.

  33. Det här gick rakt in i hjärtat
    Jag har känt precis som du känt, dock så var det då jag var yngre och gick i högstadiet. Jag var rädd för att prata med alla utan att ha tänkt ut vad jag skulle säga och om inte gick så som jag tänkt ut dem så fick jag panik.
    Jag satt på toaletter och grät då mitt gäng gick på toa innan lunchen och sen gick jag ut och försökte verka normal.
    Jag började få panikångest attacker där jag trodde jag skulle dö och jag visste då inte alls hur jag skulle hantera dem utan jag satt på en toa och försökte att sluta tänka för mina tankar snurrade runt och blev bara värre.
    Jag vet nu att det blir bättre bara man håller ut och jag är glad att se att du också håller ut.

    Tack för att du delat med dig av din historia, något jag aldrig har vågat göra, det ger mig mod till att kanske berätta för någon utöver min socionom, psykolog och mina föräldrar vad som verkligen hände med mig under högstadiet. Du är jätte stark och jag hoppas att du fortsätter att kämpa för även om det kanske känns så nu så är vi alla väldigt glada över att ha dig här på denna jord, du behövs.
    Du nådde mitt hjärta så lycka till och om du nån gång skulle behöva en främling att prata med så finns jag och många andra här för dig, kram! XX

  34. Ping: LUFT ATT ANDAS OCH PENGAR ATT BRUKA FINNS DET I ÖVERFLÖD AV | LIVETS BLOGG

  35. Ping: LUFT OCH PENGAR FINNS DET I ÖVERFLÖD AV | LIVETS BLOGG

  36. Så klokt och modigt av dig. Och ett sätt att bearbeta sig själv och sin omgivning är ju att skriva. Fortsätt med det! Det är svårt att säga något som kan leda dig vidare – en liten del av detta tror jag kan vara en del av vuxenblivandet, som jag och andra haft/har. Jag tänker på känslan att inte räcka till, att känna sig fånig på ICA etc. Det hjälper ju nu inte dig och du har det svårt med riktiga panikattacker. Det viktiga man får komma fram till är att man, i det här fallet, faktiskt duger! Du är bra som du är och jag önskar dig verkligen allt bästa.

  37. Vi människor är alla skådespelare, för vi tror att om man är den man är, duger man inte. Du vill vara fri från dessa bojor som skapat så mycket lidande i livet.Vi har formats av samhälle m.m.till att känna oss fullständigt värdelösa, och en del har fått utstå mer än andra av denna JÄRNTVÄTT.När du kommer ur detta och det gör du, blir du starkare än de starka , du bli sanning,och därmed lugnet själv.

  38. Hej. Jag fick min första panikångetstattack när jag var 17 år och känner så igen mig i det du beskriver. Jag var ensammast i hela världen med min psykiska ohälsa…trodde jag. Fanns inget internet då. Du är väldigt modig som berättar.! Det kan hjälpa många att acceptera sin ångest vilket jag tror är första steget för att inte låta den styra ditt liv alltför mycket. Lycka till!

  39. Riktigt bra skrivet!
    Känner exakt likadant och går igenom samma saker….
    Men det blir bättre när man försöker att tänka ”aja, de får bli som det blir och hända det som måste”
    nästan så som du skrev på slutet 🙂

  40. Jag ser nu att det var ett tag sen du skrev det här men jag tänkte att jag kommenterar ändå, för jag känner igen mig så mycket i det du säger. Folk säger jämt att jag måste må så bra, att de inte förstår varför jag skulle må dåligt, så jag känner också dåligt samvete när jag faktiskt inte gör det, som om jag inte har rätten att må dåligt. Vissa dagar mår man sämre än andra, men de värsta dagarna finns det inga andra tankar än att man inte duger, att man är en börda, att det vore bättre om man inte fanns. Precis som dig vill jag leva, jag har inga som helst självmordstankar, men jag undrar många gånger vad meningen är när man mår så dåligt.
    Jag vet inte vad jag ska göra för det känns så många gånger som att man är ensam i det, att man inte vet vart man ska vända sig för ingen kommer förstå. Många gånger vet jag knappt själv hur jag ska förklara mina tankar.
    Jag vet inte varför jag skriver det här men ville väl bara säga att, om det betyder något, du ska veta att du inte är ensam i det här och att jag tycker det var väldigt starkt gjort att berätta om det!

  41. Ping: GÅR DET ATT ÄTA SIG FRISK OCH LAGOM VIKTIG ? | LIVETS BLOGG

  42. Ping: HUMOR = INTELLIGENS | LIVETS BLOGG

  43. Ping: Vad gör Gunde Svan när han får panikångest inför klassen? | Skrift som Gift

  44. Ping: Över bäcken frös ett lager av is | Skrift som Gift

  45. Ping: Me Before You är lika överväldigande som Piazza Venezia | Skrift som Gift

  46. Ping: Idag knäckte jag den! Idag kan jag ha knäckt scenskräcken!! | Skrift som Gift

  47. Ping: BOOM! Scenskräckselände! | Skrift som Gift

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s