Snälla mamma, krama mig!

Snälla krama mig

Mamma,
Titta på mig!
Varför ser du mig inte?
Och varför gråter du?

Hon lägger armarna runt sin mammas hals och kramar henne hårt.
– Mamma, det hände något fruktansvärt igår… det var någon som följde mig genom parken.
Efter några sekunders tystnad förstår hon vad som är fel:
– Snälla mamma, förlåt för det jag sa igårkväll. Jag menade inte det, du är den bästa mamman i världen!
Men mammans ansikte är tomt och ödsligt. Nerför kinden rinner höstmorgonens alla tårar, och hon hulkar högt. I hennes hand håller hon ett fotografi.

– Minns du den dagen mamma? Jag hade just lärt mig cykla. Du ville så gärna hålla mig en liten bit till, men jag blev arg och sa att jag kunde själv. Jag kom en liten bit, sedan trillade jag och skrapade upp knäna…
Genast började tårarna stocka sig bakom hennes ögonlock:
– Snälla mamma… snälla, krama om mig. Jag vet inte vad som hänt med mig, och jag är så rädd.

Förtvivlat sträckte hon sig efter sin pappas hand.
– Pappa, varför gråter mamma? Du måste hjälpa mig… du har alltid hjälpt mig, men nu känns allt så kallt och ensamt… snälla, låt mig ha huvudet i ditt knä.
– Minns du när vi skulle flyga första gången? Jag var fem år, och började gråta på flygplatsen. Jag var så rädd för att flyga… jag visste inte vad som skulle hända. Du höll min hand hårt och så höll vi för ögonen tillsammans.
– Snälla pappa, du måste hålla min hand igen. Pappa, varför gråter du?

Plötsligt öppnas ytterdörren. Ett par tunga steg, sedan står han framför dem:
– Johan!
Hennes brors ögon är tomma och utmärglade. Efter bara ett steg in i rummet faller han ihop i en hög på golvet, med tårarna forsande ner längs kinderna. Hennes pappa reser sig upp och faller ner bredvid honom, de kramar varandra hårt. Johan hulkar och lägger huvudet mot pappans axel.

– Jag kunde har räddat henne. Jag kunde ha kört henne hem.
– Johan, vad har hänt? viskar hon och kramar om honom.
Efter en stund tar han upp mobilen och visar pappan:
– Titta. Hon ringde mig vid klockan två. Jag… jag hade lovat att hämta henne. Och jag var… jag var hög. Pappan hulkade högt och tryckte sin son emot sig.

Hon kramar om honom igen:
– Men Johan… jag är ju här. Allt har gått bra. Snälla, krama bara om mig!

Hon hade varit ute på krogen med sina vänner. De bodde närmare än vad hon gjorde, så när de skulle gå hem brukade hon få skjuts av Johan den sista biten. Igårkväll hade han inte svarat på telefonen, och hon visste varför. Hon ville inte att mamma och pappa skulle få veta det… de skulle aldrig förlåta honom om han börjat igen. Så hon hade bestämt sig för att gå den korta biten hem själv istället.

Halvvägs genom parken hade hon hört snabba fotsteg bakom sig. Hon hade blivit rädd och ökat tempot. Med telefonen i handen hade hon försökt slå in mammas telefonnummer.

Hon hade varit så rädd, men nu var hon äntligen hemma… varför var det ingen som kunde trösta henne? Varför kunde ingen säga att allt skulle bli bra? Varför kunde inte hennes pappa berätta för henne vad hon skulle göra, som han alltid gjort?

*

De stannar på parkeringen utanför Nyköpings tingsrätt. Hon försöker dra i sina föräldrar, få dem att förklara vad som händer. Få dem att berätta varför de är där. Hon gråter:

– Snälla pappa, jag är så rädd. Jag ser ljuset, och jag vet inte vad jag ska göra. Du har alltid berättat för mig hur jag ska göra! Snälla, hjälp mig nu. Jag behöver dig mer än någonsin, jag vet inte vart jag ska gå… Pappa, jag är rädd. Jag vågar inte gå in i ljuset.

Inne i tingsrätten sitter Johan rödgråten med ansiktet ner i händerna.
– Jag minns inte, men jag kan inte ha gjort det. Jag får… jag får inte ha gjort det.
Hon drar i sin mammas arm, men mamman bara gråter förtvivlat:
– Mamma, varför sitter Johan där framme?

Hon tittar sig runt i salen som är full av människor. Många av dem gråter. Plötsligt ser hon en man som ler snett mot dem.
– Mamma! Jag känner igen honom… det var han som följde efter mig i parken den där natten.
Hon rycker i sin mammas tröja:
– Mamma! Han går nu! Snälla, stoppa honom! Låt honom inte gå!

Den unge mannen ler nöjt och går sakta ut ur rättssalen. Johans rödgråtna ögon följde honom omärkbart i samma stund som han förklaras skyldig till mordet.

– Pappa, vad händer?! Det där ljuset… snälla, följ med mig in i det. Jag är så rädd, jag vågar inte gå själv. Snälla, följ mig bara en bit i alla fall…

Men hennes pappa bara snyftar, hårt hållandes i sin frus hand.

/J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s