En taubsk dröm om resandet – eller tunneln i ljusets slut

Snorkelling off the Spirit of the Pacific. Captain Cook Cruises, Fiji. Model released # 352 & 353

Jag bläddrar sakta i ett resemagasin, sittandes på ett tåg från Malmö. Mina ögon söker sig inte bara in i bilderna, utan också ut på andra sidan. Plötsligt är jag inte längre så smärtsamt medveten om den kalla novemberkvällen som trycker på från utsidan. Det gula spotlightljuset som håller höstmörkret borta, de trötta människorna som står i gången och vinglar lätt när tåget kränger, de tjocka kläderna som var alldeles lagom varma utomhus men som nu börjar åka av i ett svettigt, kletigt tumult.

Istället är min blick fäst på en broschyr om ‘det lilla Thailand’, Malaysia. Närmare bestämt den lilla ön Borneo. Ett litet skepp som guppar på det kristallklara… ‘safirblåa vattnet’ vore missvisande att säga. Vattnet går mer i en mjuk, akvamarin, färgton. Ett mjukt, skimrande golv i akvamarin som rastlöst och pockande slår fram mot Sipadans stränder. Ett välpolerat dansgolv man när som helst kan stiga ut på, låta det omsluta sig i sin fulla prakt och helt försvinna ner i en annan värld. En undervattensvärld som kallas Sipadan Reef. En tyst, varm, färgglad värld – så långt bort ifrån SJ-tåget man kan komma.

Att under vattnet röra simfötterna försiktigt, röra upp bara lite, lite grus från bottnen. Sakta glida tyngdlöst genom den nya världen. Min värld.
Efter några minuter känner man den där underbara självsäkerheten. Plötsligt är man inte rädd för djupet. Man börjar känna sig som ett med de graciösa undervattensvarelserna, trots att man då och då hör ljudet av båtmotorer i fjärran som en tyst påminnelse om civilisationen. En tyst påminnelse om världen utanför den elfenbensvita bottnen kring Sipadan Island.

Jag kan nästan känna den svala vinden på Mount Kinabalu bita tag i mina kinder, kasta omkull mig och undra varför jag utmanade henne. Men samtidigt fascineras över hennes prakt, tyst huttrandes och med ett snett leende, stående på hennes topp. Blickandes ut över Borneos genuina, palmoljeindränkta fjäderdräkt: Kinabatangan Rivers blott två meter höga pygméelefanter. De lekfulla orangutangerna. Penanfolkets brinnande kamp mot all sorts förstörelse av den natur de vuxit upp i.

Sedan hör jag den metalliska rösten i högtalarna:
– Lunds Centralstation.

Jag rycker till. Packar snabbt men varsamt ihop mitt resemagasin, trycker ner det i ryggsäcken och ger mig in i strömmen av människor som, upplysta av det gula ljuset, trängs för att komma ut ur tågvagnen.

I hörlurarna strömmar Evert Taubes Flickan i Havanna. Jag vet att jag inte kommer kunna resa iväg i år. Kanske en vecka till Frankrike eller Italien i slutet av november, om jag trycker och makar i schemat. När jag ser tunneln i ljusets slut, Sverige i november, måste jag någonstans.

Men Malaysia. Det får vänta till någon annan gång.

J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s