Därför lämnar jag Malmö Nation

Sedan i augusti har jag skrivit för Malmö Nations tidning Gripen. För er som inte är helt säkra på vad en nation är så är det en studentsammanslutning i Lund, alltså en förening som äger bostäder, driver nattklubbar. I Lund finns ett tiotal nationer, alla med sin egen unika prägel.

På grund av en rad oerhört motbjudande händelser så väljer jag nu att backa helt från det jobbet, men låter nationen publicera mina sista texter. Anledningen till detta kommer nedan.

I helgen dök detta upp på Malmö Nations Facebooksida:

Hur hanterade Malmö Nation det här?
De tog bort inlägget för att tysta ner händelsen. Några dagar senare kom de med en tillrättalagd version som de publicerade, och förklarade att de valde att ta bort inlägget för att inte sätta vakten i dålig dager eller för att det fanns risk att han skulle bli hotad.

Jag kan inte arbeta som skribent för en nation som går emot journalistikens absolut mest grundläggande principer – att tysta ner när något sådant här händer.

Journalistik handlar om att lyfta fram makthavarnas baksidor. Att plocka fram rötäggen i rampljuset och ställa dem till svars. Det går inte ihop med att tysta ner historien av två tjejer som varit med om något sånt här. Den borde lyfts fram, man borde offentligt gått till grunden med det hela och – framför allt – borde man publicerat tjejernas text i nationstidningen.

Men så hände det inte. Genom att plocka ner tjejernas inlägg gick man emot allt det jag vet att jag måste hålla fast vid. Det jag kommer hålla fast vid, i hela mitt liv. Då kan jag inte jobba kvar där.

Och det är ingen slump att detta händer på just Malmö Nation.

Andra historier från Malmö Nation, vars enskilda sanningshalter kan gå att ifrågasätta (och varav många säkert kryddats av de som berättat dem) men som tillsammans ger en god indikation av att allt inte står rätt till på nationen:

En tjejkompis var på Malmö Nation häromdagen, och ställde sig vid baren (helt nykter). Gång på gång ignorerade bartendern henne och serverade sina kompisar runt omkring henne.
Efter en stund kom fotografen på klubben fram och tittade på henne, skrattade åt att hon inte fick någon service och bara stod och kollade.
Ytterligare en stund senare började killarna runtomkring titta och skratta åt henne med kommentarer som: ”Hur går det gumman?:))”

Efter att ha stått i 50 minuter och blivit systematiskt ignorerad, bara för att hon inte kände någon på nationen, så valde hon till slut att gå därifrån. Antagligen ganska sårad, med tanke på att Malmö Nations killar stått och skrattat åt henne i grupp.

En annan berättelse från min egen erfarenhet av Malmö Nation var en gång då vi var där och dansade och hade kul. Eftersom nationen inte har någon uteplats/rökruta där man kan gå ut och ta luft så gick vi ut tre-fyra stycken på trappan utanför, satte oss nära intill väggen för att inte vara i vägen och småpratade lite. Det kom dessutom inget folk,  utan vakterna stod vid repen tre meter bort totalt sysslolösa.

Plötsligt kommer en vakt fram och ryter: ”Antingen går ni in, eller går ni hem”.
Jag är ganska nykter, och försöker förklara att vi verkligen inte vill vara i vägen, och att vi såklart flyttar oss om det skulle behövas.

Vakten bryr sig inte, utan säger återigen argt: ”Antingen går ni hem, eller så går ni in NU!”

Utöver det har Malmö Nation varje år haft ett Ålagille. Det här är en historia som jag fått berättad för mig, och jag kan därför inte garantera sanningshalten. Ta detta med en nypa salt, MEN om det är sant… fy helvete:

Middagen börjar enligt de här ryktena med att man äter ål. I mitten av rummet finns en uppblåsbar bassäng, med en levande ål simmandes i.
Under sittningen, när folk börjar bli lite fulla, börjar man hälla sprit i bassängen för att desorientera och förvirra ålen.
Sedan är det dags att försöka fånga ålen ur bassängen. Fulla killar och tjejer klampar ner i vattnet och försöker få tag om den vettskrämda ålen som nu panikslaget försöker ta sig därifrån.

När någon väl fått tag på ålen har det, återigen enligt obekräftade uppgifter, skett att man sedan kastat ålen mellan sig, medan den fortfarande lever.

För några år sedan ska man sedan ha avslutat ålens liv genom att lägga den i den stekheta bastun.

Malmö Nation är dessutom den sista nationen (jag känner till) där det finns sittningar som går ut på att tjejerna har temat ”Lättklätt” och killarna har temat ”Välklätt”, samma kväll. Tjejerna ska sedan supas ner i lagom grad, och föras ihop med de salongsberusade killarna som står och väntar i baren. Med saliv i mungiporna.

Är det 2015 eller 1815? Alla undrar, ingen vet.

Det här, och hundratals liknande historier – som sannolikt är överdrivna allesammans – ger ändå tillsammans en entydig bild av en nationskultur som är allt annat än sund. Där killar drillas i grabbiga gäng till att bete sig totalt empatilöst.
Där man öppet skämtar om och ser ner på Smålands Nations initiativ att, helt ideellt, starta ett härbärge för hemlösa – som om det vore något dåligt. Det är en empatilöshet och världsfrånvändhet som skrämmer mig.

Därför väljer jag nu att backa ur Malmö Nation.

Jag hoppas det här ger en rimlig och förståelig bild av varför jag väljer att sluta skriva för tidningen.
I vanliga fall överger jag inte jobb som jag åtagit mig. Aldrig någonsin.

Allt gott,

J.D.