Det mest pompösa jag någonsin skrivit

pg-31-tiananmen-6-ap
Ett av de vackraste tal som någonsin hållits. Ett tal som behövs mer än någonsin idag.
Vi får aldrig glömma alla de tusentals män och kvinnor som dedikerat hela sina liv för att världen skulle bli det den är idag, för gott och för ont. De som offrat sina liv för att lyfta fram sanningen i ljuset, för att kämpa mot samhällets mörka krafter och för det de innerst inne trott på.
Det har också alltid funnits de som dedikerat hela sina liv för att göra världen till en sämre plats. De tycker inte själva att de gör världen till en sämre plats, men det gör de. Balansen mellan de goda och onda krafterna har alltid behövt vara +-0 för att få en någorlunda maktbalans mellan dem. Diktatorer kommer till makten, folket har rest sig och störtat dem. Inget dåligt i världen har funnits kvar i särskilt många år innan det ersatts av något bättre, och inget gott har heller funnits för evigt utan att återigen besegras av det onda.
Det kan kännas hopplöst för de som slåss för rättvisa. Medan Making a Murderer görs så hamnar tio personer till i samma situation som Steven Avery, det är som en läckande båt där det rinner in mer vatten än man hinner ösa ut. Man kan jobba så svetten lackar, men det kommer alltid svämma över. Människor kan kämpa hela sina liv för frihet, men när friheten väl blivit vår så kommer den förr eller senare återigen störtas – och en ny generation människor kommer få slåss för friheten och rättvisan återigen.
Men vi måste ta den kampen, om och om och om igen. Det vore lättare att bara lägga sig ner, kallt acceptera allt som är fel och säga att ”det är så det är”. Men vi kan inte göra det. Inte bara för att det vore att spotta på alla dem som offrat sina liv för att vi skulle hamna där vi är idag; det är också ett hån mot oss själva.
Det är ett hån mot oss själva att acceptera saker vi innerst inne känner är fel, bara för att vara som alla andra. Det är att ta oss själva på för stort allvar att vara rädda för att gå emot strömmen; ingen av oss är så betydelsefull att någon kommer komma ihåg de snedsteg vi gjorde i livet. Nelson Mandela ledde i sin ungdom en väpnad gerillarörelse, är det det vi minns? Det måste ändå ses som ett mer betydande ”gå mot strömmen” än vad de flesta av oss kommer ge oss in på, ändå är det få som minns det. Det är att ta oss själva på för stort allvar att tro att livet handlar bara om att leva i en låda och försöka att inte slå i väggarna för mycket.
Lådan skapades av människor och formas av människor. Inte av några särskilda människor, pompösa titlar som ”president” och ”projektledare” har ingen betydelse. Lådans väggar skapas av var och en av oss som lever i den. Varje människa, av oss 6-7 miljarder, har lika stor möjlighet att påverka och forma boxen. Vi behöver inte anpassa oss efter lagar och regler vi tycker är fel, vi kan själva förändra det.
Personen som uppfann osthyveln, datorn, grammofonen är inte smartare än dig och mig. De var människor, som dig och mig, som såg ett problem och löste det – för de trodde på sig själva, att DE kunde lösa problemet. De väntade inte på att någon annan skulle göra det. Likadant är det med allt annat. Du behöver inte bara titta på nyheterna och vänta på att någon annan ska lösa det. Du, och vi andra i världen, har samma möjlighet som alla andra att forma vad som händer runt omkring oss.
De som kämpade mot Hitler 1935 blev sedda som upprorsmän, idag hyllar vi dem och förstår inte hur någon kunde göra annat. Tiderna förändras, de som inte följer sina hjärtan blir glömda, de som gör det lever för evigt. Det viktigaste är att ibland göra sånt man vet att andra kommer hata, sånt man vet kommer gå åt helvete. Desto fler som håller med och gör likadant, desto större risk verkar det genom historien varit att det man senare kommer inse att man haft fel. Att man inte följt sitt hjärta.
En man som räddade tusentals liv på vägen hem från affären, men offrade sitt eget.
pg-31-tiananmen-6-ap.jpg
Ps. Jag vet känslan. ”Vem fan är han att tala såhär stort, vad vet en 20-åring om livet överhuvudtaget? Ska ge tips om hur jag ska leva, som om han vore en jävla guru.” Förlåt. Det är nog min hybris som fick mig att skriva det här, och min hybris ber inte om ursäkt.
J.D.
Annonser

2 thoughts on “Det mest pompösa jag någonsin skrivit

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s