Mannen bakom de tjocka glasögonen

Diary of Discoveries, 10/8/13, 10:26 AM, 8C, 11020x13923 (979+209), 150%, Custom, 1/30 s, R36.9, G30.3, B49.5

Med en rosslig hostning vaknade han något sånär till liv. Havsvattnet for som en kaskad ur hans mun och dess kraftiga sälta fick det lilla som var kvar i hans ömma magsäck att flyta ut över sanden framför honom.

– Vem sjutton är du? mumlade någon.

Han försökte öppna ögonen, men de var allt för klibbiga av det uttorkande havssaltet. Rösten som talade till honom kom ovanifrån, inte långt ifrån hans ansikte.

– Ett par glasögon skulle göra dig gott, blindstyre!

Rösten fnissade. Emilio ansträngde sig igen för att öppna ögonen och nyvaket blinkade han upp mot den mörka himlen. Han kunde se de svaga konturerna av en kort man som stod lutad över honom. Mannens långa skägg nådde nästan ner till hans ansikte och andedräkten stank utav skarp piptobak. På näsan satt ett par tjocka, runda glasögon som fick de plirande ögonen där bakom att se onaturligt små ut.

– H-hjälp… hjälp mig… Emilios mage drog återigen ihop sig till storleken av en spelkula och ännu en kaskad av havsvatten for ur hans mun.

– Hjälpa dig? Hur skulle det gå till, kompis? Du är ju död nu. Död som en sten! Stenad som en död. En dödssten ska resas för dig. Mannen tittade misstroget på Emilio och sänkte blicken lite sorgset. Sedan sken han upp i ett brett leende:

– Men å andra sidan kunde det varit värre. Du kunde varit i staden du föddes i!

– Jag är inte död. Med sina båda händer tog Emilio stöd i marken och försökte skjuta ifrån för att ta sig upp. Halvvägs upp tröt krafterna och han säckade återigen ihop i en liten hög.

– Du kanske bara inte är riktigt så död som du tror, gosse! Mannen fnittrade igen och drog återigen handen genom sitt tjocka, vita skägg. “Men att inte vara död räcker inte för att leva!”

– Hjälp mig upp nu, vem du än är!

Friktionsfritt drog den mystiske mannen upp ett stort silvrigt kedjeur från kavajfickan. Han undersökte visarna med ett allvarligt ansiktsuttryck och utbrast förskräckt:

– Vad?! Den här klockan går ju fullkomligt baklänges! Då har jag inte tid att stå här och stampa, snart är ju dået nu igen och hur skulle det se ut? Han satte iväg i en hiskelig fart.

– Tjingeling, tack för pratstunden!

J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s