Ett evigt liv skulle inte räcka för att få henne

pinky-love

Kalenderns sidor töms och fylls på nytt. Det känns som om det var igår snöflingor föll innanför tyget på min yllekrage, men nu värmer vårens första strålar redan min fuktiga panna när jag springer genom Stadsparkens allé av blommande körsbärsträd iklädd bara t-shirt och shorts.

Igår ville jag prata med henne, men tvekade. Dagarna går så fort. “Imorgon ska jag göra det. Men inte idag. Idag ska jag bara ta det lugnt”. Jag tror livet är så långt att det skadar mig. Jag skjuter på allt jag vill göra, allt jag vill säga, för att… well, det är en dag imorgon också. Och dagen efter det. Jag försöker att inte skjuta på jobb, plugg och städning, men när det kommer till henne…

Vad kommer hon säga? Vad ska jag säga? Är det inte bättre att bara vänta tills vi träffas på ett naturligt sätt? Jo, definitivt. Idag ska jag bara ta ett långt Harry Potter-marathon med me, myself och en stor påse chips. Undrar om hon gillar Harry Potter? Who cares, jag skulle inte kunna fokusera på filmerna om jag bjöd hit henne. Jag skulle… fokusera på henne. Och även om jag vet att det skulle vara tusen gånger bättre så… äsch, jag trivs bra med hur jag har det, jag kan ha det såhär för alltid. Jag behöver inte fråga henne om hon vill träffas idag, jag gör det imorgon.

I höst åker jag till Frankrike också. Äsch, jag väntar tills efter dess. Vad är meningen med att ens försöka nu? Antingen går det bra, och då kommer vi inte ses på ett halvår… eller så går det dåligt, och då är det ingen mening, right? Snyggt, nu kan jag skjuta på det ett tag till.

Men när jag ser henne med någon annan gör det ont i mig, som ett långsamt papercut mellan tummen och pekfingret. Jag hatar honom, även om han inte vet vem jag är. Hon är ju min, hur kan han inte fatta det? Oh well, kanske för att jag aldrig visar det. Kan hon inte bara… läsa mina tankar? Om hon ska hålla på så där så vet jag inte om jag vill ha henne ändå. Bra, en anledning till att skjuta på det ännu längre.

Varför försöker jag hitta fel med henne när jag visste från början att hon är perfekt? Varför lurar jag mig själv att vi aldrig skulle passa ihop, när jag ser mig själv bredvid henne i varje steg hon tar? När jag varenda dag föreställer mig hur det vore att nudda vid hennes sammetslena läppar, vakna bredvid henne, att dra fingrarna genom hennes nyduschade hår. Men jag klarar mig bra utan henne. Yeah, right.

Historikern C. Northcote Parkinson sa: “en uppgift tar den tid du har på dig”. Har du en dag på dig så kommer du få det gjort, har du mer tid kommer det ta den tiden också. Ett evigt liv skulle få mig att skjuta på det för alltid. Nu har jag kanske tio år till på mig att få henne, och det räcker för att skjuta på det en dag till. Och en dag till. Tills jag en dag står ensam med ett paket ballerina i Skånes piskande höstregn och inser att jag aldrig fick henne. När jag lyssnar på November Rain på vägen hem från krogen och ser henne på bilder tillsammans med honom. Han som vågade. Han som inte lät livets sand rinna mellan fingrarna.

Nu har jag kommit halvvägs igenom Halvblodsprinsen. Om ni tror att den här texten skulle få mig att våga ta steget så har ni fel, jag har en trave pannkakor som väntar på mig. Och då vore det jobbigt med flickvän, hon skulle… äta min mat, right? Bra jobbat hjärnan, en anledning att vänta för alltid.

/J.D.

Annonser

3 thoughts on “Ett evigt liv skulle inte räcka för att få henne

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s