Vad gör Gunde Svan när han får panikångest inför klassen?

i-huvudet-pa-gunde-svan-tv4-play

När jag var yngre älskade jag att presentera inför klassen, det var bland det absolut bästa jag visste. Jag var alltid nervös tills det var dags för själva talet, sedan brukade scenens adrenalinkick få mig att släppa allt.

Förra året ledde det ena till det andra (de flesta av er VET redan, annars kan ni läsa HÄR), vilket tog bort all glädje jag känt i att stå på scen. Jag tittade på föreställningar av Derren Brown och fick PANIK över att jag aldrig skulle kunna göra något i närheten av det han gör: inte för att det inte går att lära sig, men för att jag skulle choka så fort jag hamnat framför en publik.

Detta har dock blivit bättre, som jag upplevt det. Jag har börjat känna den där kicken av att gå på scen igen. Men idag fick jag en sån fruktansvärd setback som jag gärna skulle vilja ventilera lite.

Jag skulle presentera ett arbete inför klassen, inte framför allihopa utan bara sittandes med en text framför mig. Jag kände mig inte särskilt nervös innan, men så fort jag läst första raden börjar hjärtat slå superfort. Jag får ett tryck mot bröstet som är så starkt att jag knappt får luft, så även om jag försöker fortsätta läsa som vanligt så finns det inte syre nog för att få fram orden. Jag tittar ner, harklar och ursäktar mig tills det känns bättre, sedan fortsätter jag.

Trycket över bröstet fortsätter, och jag får avbryta två gånger till för att harkla mig och låtsas att jag fått något i halsen. Sanningen är att det känns som om jag ska kräkas samtidigt som jag inte kan få ner nog med syre, så jag kan omöjligt få fram orden hur jag än försöker. Inte bara att jag kände mig nervös: det var fysiskt omöjligt.

Jag fortsatte, smärtsamt medveten om hur synligt det måste vara utåt. Det blev ju hundra gånger värre av att jag visste att andra kunde förstå vad det var som hände. Det är också hundra gånger värre när man har alla blickar emot sig, när det inte finns någonstans att fly.

“Hur fan kan jag få panikångest i realtid, NU av alla gånger?”

Sedan fångade jag tanken innan den hann lämna mitt huvud och la till:

“Jag kan ju omöjligt skämmas inför dem. Det är ju inte för DEM det här är jobbigt.”

Hur kan man sitta med syrebrist och tankefreeze inför 43 andra personer och bli arg på sig själv för att det är så? Som om det inte redan var illa nog? Det sista jag behöver är att addera ytterligare en negativ känsla till den not-so-awesome-upplevelsen.

Jag önskar att den här storyn hade ett lyckligt slut, men det är fan sämre än Lost’s. Min första tanke när presentationen var klar var att jag måste göra en Gunde Svan; när han kraschade under ett speedwaylopp 2013 var hans första citat i kvällstidningarna:
– Nu måste jag upp i sadeln igen så fort som möjligt så jag inte blir rädd för det här.

Jag tänker inte vara rädd för att tala inför folk av rädsla för att choka. Jag tänker slutföra nästa tal, nästa igen och nästa därefter om det så slutar med att jag viskar fram orden och får bäras ut på en bår helt jävla blå i ansiktet. Tills den här värdelösa, irrationella rädslan ger sig.

Nästa gång jag talar kommer alla vet vad som händer om jag chokar på samma sätt som nu, och det kanske kommer göra det värre. Det sista man vill få är blickar som säger:
“Åh herre, nu händer det. Nu åker vi.”

Å andra sidan är det bättre än att hålla det för sig själv, gå hem och skuldbelägga sig för att allt gick skit. Det gick inte skit. Det kunde bara gått bättre. Och om ni ser mig choka kan ni ge mig några sekunder: jag måste bara bli av med den där känslan av att en väldigt, väldigt tung man står på mitt bröst.

/J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s