Håkan-recensioner kräver en ny dimension

original.jpg

5/5.

På den punkten är det inget snack om saken. Jag blev överkörd långt innan Håkan kom på scen, av det i solljuset glimrande vågstänket från Sven-Bertil Taubes för-akt (OBS! Inte förakt). Jag håller med Markus Larsson där. Jag håller med Anders Nunstedt.

Men jag får en känsla av att det finns något deras recensioner missar. En känsla som sträcker sig bortom att det var den bästa konserten i hela mitt, och många andras, liv. En känsla som bara kan uppstå när en artist når en grad av älskvärdhet där det inte räcker med de klassiska måtten för att bedöma en konsert.

Det finns dimensioner av en sådan konsert som inte ryms i tidningarnas hyllningar och som verkar pocka efter ett helt nytt mätsystem. Ett mätsystem som innefattar Alex & Sigges berördhetsteori, den de lanserade i liveversionen av sin 200:e podcast. För er som inte såg den: oroa er inte, den är enkel!

De menade att det i toppskiktet av alla upplevelser finns två kategorier: sagan, och sagan om mig. Sagan är en underbar historia där man berörs av berättelsen om en annan person. Sagan om mig är en underbar historia där man själv är huvudpersonen. Sagan om mig är alltid lite starkare, och det är precis den Håkans låtar prickar i många av oss. Åtminstone i mig.

Tänk dig att du är på ditt livs bästa utomhusfest. Det är en tidig kväll i juni, du och dina vänner är precis sådär lagom förfestljumma av vinet, ölen och skogsbärscidern. Ni står just i vägskedet där en natt går från lovande till magisk. Du har tagit av dig de vita strumporna och går friktionsfritt i det tjocka, mörkgröna gräset som kittlar mellan stranden och den lilla sommarstugan. Inom dig bubblar en euforisk känsla som en lätt, söt champagne – känslan av att livet är ert. Ditt och dina vänners.

Plötsligt, där i gräset, ser du den du älskar. Du har förstås aldrig berättat det för honom. Han har druckit lite mer än dig, och nu kysser han henne. Det är fortfarande den bästa festen i ditt liv och du älskar honom fortfarande, men plötsligt brottas den känslan med en annan, mörkare gestalt. Svartsjukan, oviljan att dela med dig till någon annan. Det är en känsla som gör ont, för du vill så gärna ha personen för dig själv.

Det är där dilemmat uppstår. När en artist är så älskad som Håkan Hellström krävs ett nytt måttsystem, något som innefattar mer än fem plus. Något som absolut inte är ett minus, men åtminstone en emotionell parentes. Ibland kan en konsert som är fyra plus men där intimiteten är större vara ännu bättre. På samma sätt som en dålig fest med någon du älskar kan vara bättre än vilken Slottsparksfest som helst. Även om Slottsparksfesten fortfarande är fem plus.

Har inte Håkan varit med oss alla i tuffa, ensamma stunder? Har vi inte allesammans lyssnat på honom när vi känt oss svaga, och hans texter hjälpt oss besegra känslan av hopplöshet och fått oss att våga känna, våga leva, våga älska? En så skör känsla är svår att dela med så många andra. Det är nog därför jag så gärna skulle se honom på en mindre scen igen. Då, först då, tror jag den sista pusselbiten av perfektion faller på plats. Åtminstone för mig.

Men konserten kör över oss alla, den kör över Ullevi, den kör över Göteborg. När Hellström lägger sig på rygg brevid Miriam Bryant och sjunger ur Ted Gärdestads För Kärlekens Skull börjar jag nästan gråta. Jag önskar att Ted hade fått uppleva det. Att han fått se de 70 144 personer som hyllar honom i sommarnatten, förstå vad hans låtar fortfarande betyder för så många.

Jag vet vilken dy hon varit i, Hurricane Gilbert, Thåströms (och sättet han gick av scenen utan att invänta applåderna), Gårdakvarnar och Skit, LaGaylia Frazier, När Lyktorna Tänds, För En Lång Lång Tid, Seinabo Sey och Håkans klart Michael Jackson-inspirerade moves. Höjdpunkterna är för många att räkna och euforin för stor att hålla armarna runt varken under eller de första timmarna efter konserten. Jag kan knappt förstå vad jag varit med om ens morgonen efter när jag  vaknar, allt jag hör är öronen som fortfarande susar.

Förstår ni? Förstår ni hur mycket jag älskade denna jävla konsert, samtidigt som jag kände en känsla som inte nämndes i de där recensionerna? Jag hoppas ni kan förstå mig. Vi vill alla att texterna ska vara något mer än sagor, att de ska vara sagor om oss. Sagor om oss skrivs på de små scenerna, inte på Ullevi. På Ullevi skrivs bara sagor. Även om de sagorna tvivellöst är fem plus.

När fyrverkerierna strömmade upp i en oval cirkel till tonerna av Du Är Snart Där blottades den ljumma sommarkvällens första stjärnor. Planeten Jupiter står i sydväst nu i början av juni, och skiner klart bara lite över Ullevis läktare.

Det är tre saker som inte förändrats sedan jag var 15 år: Jupiter, Magnus Ugglas frisyr och min kärlek för Håkan. Tack för en sån jävla kväll. Du är värd allt det här och tusen gånger mer.

J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s