Claes Malmbergs ofrivilliga konkurrens med Johann Wolfgang von Goethe

Claes Malmberg

Jag har fått tips om att skicka in bokmanuset jag skrev i vintras till en lektörstjänst. Så igår gjorde jag det.

Jag tror verkligen det kan vara bra. Efter att ha läst igenom sitt eget manus I SIN HELHET över trettio gånger så blir man tvärblind. Jag vet vad som kommer stå i nästa mening, så det är jättesvårt att bedöma om det är bra eller dåligt. Vissa dagar känns det som om hela manuset är redo för soptunnan, andra dagar känns det bra. Jag avslutade brevet till lektören med frågan: ”Är det här en historia som bara betyder något för mig eller är den värd att fortsätta jobba med?”

Ärligt talat hoppas jag på ett tvärärligt svar, även om det innebär att kasta alltsammans. Det jag har skrivit om är väldigt privata saker, och om det bara är viktig för mig så vill jag inte skyffla det på någon annan. Jag menar, det finns ingen brist på dåliga böcker.

Jag tänkte faktiskt på det när jag gick inom Akademibokhandeln i Kristianstad för några dagar sedan. Man står där och letar efter en läsvärd bok, men det finns så fruktansvärt många överflödiga böcker att det är svårt att navigera genom sorlet. Som en radar, där det blippar så många prickar att man till slut ger upp och blir sprängd i luften av en fientlig ubåt. I det här fallet var den fientliga ubåten ‘Mysteriet Claes Malmberg’, som stod placerad jämte och konkurrerade med Nelson Mandelas memoarer.

Behövs verkligen den boken? Och är det RIMLIGT att sätta epitetet ”mysterium” framför sitt eget namn?

Inget ont om Claes Malmberg. Det kanske är en jättebra bok. Men 95% av böckerna som skrivs är inte det, och det är det som ger mig sånt magont. 95% av de som finns på biblioteken lånas aldrig, för de behövs inte. De hjälper ingen, de sticker inte ut från andra böcker som skrivits och de gör inte en dag på stranden bättre. De här författarna har lagt hundratals timmar på en bok som inte behövs. Tanken får en att må lite dåligt, gör den inte det?

När buddhistiska munkar arbetar med mandala så tar även det dussintals fokuserade timmar. Med hjälp av färgad sand ritar de komplicerade kartor över hur de tänker sig universums metafysiska struktur. När målningen är klar beundrar de den tillsammans, häller över sanden i en burk och släpper ut den i en å. Visst, de kunde tagit en bild på konstverket – men vem hade tittat på den sen? Snart hade man haft ett album med hundratals mandala, och då hade signifikansen i stunden när den där första skapades urholkats.

Hur många timmar jag än lägger på ett projekt så hoppas jag att jag kommer ha självinsikt nog att kasta det i papperskorgen om det riskerar att bli en av dem böckerna. Då hoppas jag att jag tar sidorna, lägger dem i en burk och släpper den i en å. Det sista man vill är att vara anledningen till att biblioteken är svårnavigerade. De riktigt bra grejerna dör ju där, i blajet. Och jag vill aldrig vara anledningen till att en tonåring inte hittar fram till Johann Wolfgang von Goethe.

Hoppas Herr Lektör kan hjälpa mig att bedöma det.

J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s