Över bäcken frös ett lager av is

Frozen-creek-winter-wallpaper.jpg

För några dagar sedan hittade jag ett par meddelanden från förra sommaren som jag inte svarat på. De var skickade precis efter  I vintras hade jag det ganska bra. Personerna som skrivit meddelandena var helt nakna. Lagerlösa. Precis som jag när jag skrev inlägget.

Jag bestämde mig för att svara på några av dem. Bara ett kort sorry för att jag inte sett dem, så de inte trott att jag ignorerat dem medvetet.

Jag upptäckte hur många lager som vuxit tillbaks sedan den 21 juli 2015. Jag som skrivit fem A4-sidor om all skit jag kände och de som skrivit sina egna historier. Nu var vi tillbaks i vardagen. Trots att vi visste precis hur den andre mådde så blev konversationerna till: ”Hoppas allt är bra med dig” och ”Jadå det är bra”. Fast vi visste att det inte var riktigt sant.

Det gör ont i mig, för jag inser precis hur svårt det är att vara helt ärlig. Hur många som än säger: ”lova att vara helt ärlig med hur du mår”, och hur övertygad man än är i stunden om att man kommer vara det, så lägger man snabbt på sig fasaden igen. Man pallar inte vara den som ständigt trycker tomheten i ansiktet på andra. Man pallar inte vara den som aldrig blir bättre, jag skulle ju bli bättre efter det där inlägget.

Jag skämdes lite för att jag varit så transparent. Att jag inte bara hållit det för mig själv. På samma sätt skrev vissa av dem som skickat meddelandena: ”Haha oj, vad jobbigt att läsa det jag skrev, det känns ju lite pinsamt nu”. Som om vi för ett tag släppte alla skal och kom närmare varandra i hur vi mådde, men sedan insåg att det kändes tryggare under fasaderna. Och nu står vi där igen, ropandes: ”bra! det är bra!” från andra sidan gatan.

Jag vet inte ens vad som är rimligt. Det kanske inte hade varit rimligt att vara helt öppna mot varandra, jag vill inte prata med någon när jag känner mig tom eller nere. För det är just tomheten som är värst. Att inte veta vad man känner. Tomhet går inte att bekämpa med marshmallows och oboy. Jag kommenterar det gärna: ”idag känner jag mig såhär”. Men jag vill inte prata om det. Hur kul hade det varit om alla man mötte berättade om sin tomhet?

Om jag först var ett isberg, och sedan smälte till en bäck, så har det frusit ett lager is över bäcken. Jag har inte det där bagaget under ytan som ett isberg, men orden kommer inte som porlande vatten så som de gjorde förra sommaren. Och kanske är det bra. Det bara chockade mig hur fort det gick. Och hur svårt det faktiskt är, hur mycket vi än rationaliserar kring det, att vara autentiska ens mot dem som redan sett igenom oss.

/J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s