Marseille, The Phantom of the Opera & Vivaldi

Bloggen.jpg

I dag flyttar jag till Marseille. Eller rättare sagt: i dag reser jag till Malmö, i morgon tar jag flyget till London och på fredag landar jag i Marseille.

Mellanlandningen i London var planerad. Jag ska ÄNTLIGEN se The Phantom of the Opera på Her Majesty’s Theatre. Dessutom har jag hela dagen fri, så jag har planerat ett besök på British Museum. Jag ser fram emot det sällsynta, sköra nöjet i att vara introvert med klass. Strosa runt på Londons gator med Vivaldi i hörlurarna, ge omotiverat mycket dricks på redan dyra restauranger och absorbera upplevelserna utan att filtrera dem genom sociala filter.

Där kommer förstås skörheten in i det hela. Ensamheten i en storstad är som ljudet från en kylskåpsfläkt. Påtagligt. En introvert upplevelse kan så fort förvandlas till en orgie i självömkan, på ett sätt som extroverta upplevelser inte kan. En smak av femstjärnigt kött som på sandkornsfragmentet av en sekund förvandlas till en längtan efter ett middagssällskap.

Men I’ll be damned om jag inte kunde njuta av 24 timmar i London, det är trots allt en SUPERsjälvvald och RIMLIG introvert resa. En chans att suga upp det faktum att jag kommer bo i Frankrike fram till jul, vilket kommer bli helt amazing. Äta croissants på balkongen i soluppgången, dricka Côtes de Provence vid Les Calanques och pruta på bristfällig franska tills fiskardamerna nere vid Vieux Port blir galna.

Jag är klar med allt jag behövde fixa innan jag åkte. I förgår skickade jag äntligen mitt bokmanus till fem förlag: Albert Bonniers, Norstedt, Forum, Natur & Kultur och Lava. Det är 200 supergenomarbetade sidor. Det känns som att jag hela tiden skrivit 100 sidor, tagit bort 95, skrivit 100, tagit bort 95, skrivit 100… tills ”det här” blev kvar. Det kanske visar sig att det fortfarande är… smörja, men då är det i alla fall de bästa 5 procenten av den smörjan jag hade att berätta.

Jag är superinställd på att ingen kommer vilja publicera den, men isåfall har jag i alla fall lärt mig otroligt mycket. Och jag har åtminstone fem nya bokidéer som väntar på att förlösas. Jag vet inte ens om författandet är något jag skulle vilja hålla på med ännu, eller om det bara är ännu en fluga med brutna vingar. Som kommer och går enbart på grund av sin oförmåga att flyga.

Nå, vid jul vet vi. Då vet vi om någon vill publicera boken, eller om jag kommer tvingas trycka upp ett eget ex av boken bara för att ställa i bokhyllan som ett minne över de tusen timmarna och 21 åren jag begravde i den. Tills dess ska jag försöka hålla er uppdaterade om lite extra intressanta händelser i Frankrike. Eller kanske om något helt annat. Ty mina tankar är flugor med brutna vingar. Som irrar runt planlöst på bordet, enbart på grund av sina oförmågor att flyga.

/J.D.

Annonser

2 thoughts on “Marseille, The Phantom of the Opera & Vivaldi

  1. Vilken fantastisk blogg! Har precis börjat läsa den och det är så himla bra och intressant att höra om dina tankar, känslor och erfarenheter som killar oftast inte pratar om på grund av de könsroller och den mansnormalitet som finns.

    Vad är det för slags bokmanus du skrivit? Dina blogginlägg är ju klockrent skrivna, så kan bara tänka mig hur en bok efter 21 år ser ut.

    • Tack ska du ha, det värmer att höra! Jag försöker att spara det bästa jag skriver till eventuella bokmanus i framtiden, men de 95%:n som inte platsar åker ut här. Det jag skrev och skickade till förlag var en text om att växa upp som en ganska vanlig kille, och hur det såg ut när jag gick från världens gladaste lilla unge till att käka antidepressiva. Framförallt handlade den om hur det är att hela tiden försöka dölja den där förändringen: att utåt sett fortfarande försöka vara den där glada lilla killen, för man vet att man gör omgivningen gladare om de tror att man själv är glad. De har nog problem själv, så man vill inte tynga ner dem med sin egen skiten. När man ligger och gråter ögonen ur sig, och någon ringer, så torkar man tårarna och säger att allt är bra. Tills det inte går mer, och då söker man terapi – i värsta fall fortfarande utan att berätta för någon annan att allt inte är så bra som det ser ut på instagram.

      Jag har dock fått avslag av i princip alla förlag jag hörde av mig till nu, och det kanske är bäst så. Att skriva självbiografiskt känns så fruktansvärt självupptaget, så jag tror jag kommer lägga det här manuset längst ner i en byrålåda som en del av min egen terapi och börja jobba på något bättre!

      Ta hand om dig, jag skulle bli kanonglad om du vill följa mina (ibland intressanta) äventyr här på bloggen!

      /Jonathan

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s