Me Before You är lika överväldigande som Piazza Venezia

maxresdefault

Me Before You. Igårkväll såg jag den. Äntligen.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det finns INGENTING jag kan skriva som någon annan inte redan sagt bättre. Satan vad jag grät. Eller ja, filmekvivalenten till gråt såklart. Jag hulkade inte. Men jag gjorde en tio sekunder lång märklig grimas för att hålla tillbaks tårarna, och sedan kom dem ändå. Två tårar som föll ner och letade sig in i kuddens tyg och igenom väven.

Jag älskar när tårarna inte bara beror på sorg, utan också på att någonting är vackert. En av de mest överväldigande känslorna i mitt liv var i förra året när vi var i Italien, en vecka efter I vintras hade jag det ganska bra. Vi hade just gått runt Colosseum, när guiden berättade att vi också kunde gå upp på kullen där Rom föddes och där ruinerna från kejsar Augustus palats fortfarande står kvar. Vi gick upp där, och det var den vackraste utsikten jag någonsin sett. En perfekt sommardag, över trettio grader varmt, och vi stod i mitten av civilisationens vagga med utsikt över en av världens vackraste städer.

Plötsligt pekade guiden: ”Det var därnere Julius Caesar blev mördad”. Det kändes helt overkligt. Som att vara en del av en saga man hört sedan man var liten. Vi gick runt bland byggnaderna vid det gamla Forum Romanum, de gamla tempelbyggnaderna som hade utgjort det pulserande hjärtat i Romarriket. Efter nästan åtta timmar utan mat i den extrema värmen gick vi sedan ut på Roms moderna gator för att hitta någonstans att äta.

Efter att ha gått en bit sa Johannes: ”Titta”. Jag vände mig om.

se_piazzadivenezia

Det blev för mycket. För vackert. För underbart. Så jag grimaserade: skjöt fram hakan, vek in underläppen och rörde vid den med tungan så som man gör när känslorna svämmar över. Fick tårar i ögonen. Började prata om arkitekturen som bland det vackraste jag någonsin sett. Yrade.

Me Before You gjorde samma sak med mig. Jag grät inte för att jag var ledsen, i alla fall inte framför allt därför. Jag grät över hur fint det var. Han fick som han ville. Hon fick… något annat, men något helt annorlunda än det hon haft förut. Och om hon skulle träffa någon annan – so what? Trots att han uppenbarligen älskade henne så ställde han inga krav på att hon skulle hålla sig till honom, tvärtom. ”I will walk beside you every step you take”. Allt han ville var att hon skulle få ett så bra liv som möjligt, det är vad äkta kärlek handlar om. Att vilja det bästa för varandra, oavsett om det betyder att man inte kan vara tillsammans.

En kompis sa en gång: ”Allt jag vill är att du ska vara lycklig” är det mest bullshitiga man kan säga till sin partner när man är på väg att göra slut. Det man menar är egentligen: ”Allt jag vill är att du ska vara lycklig, så länge du är lycklig tillsammans med mig”. Det menade inte William Traynor.

Underbart.

/J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s