BOOM! Scenskräckselände!

Stage-fright-017.jpg

Jag är så OTROLIGT glad och lättad just nu. För ett par veckor sedan skrev jag det här om en presentation jag just hållit, ett embryo till ett blogginlägg som aldrig postades:

Jag tar de sista stegen upp framför klassen. Känner hur mina händer darrar men ler stelt som om jag höll en penna i munnen. Försöker se obrydd ut, skämta. Kom igen, jag brukade ju kunna det här. Jag brukade vara bra på detta. 

Mitt hjärta börjar slå fortare. Mina andetag blir kortare. Jag försöker andas djupt, men pulsen ökar ytterligare. Jag försöker påbörja meningen, men luften räcker inte till.
– I would like to talk about…
Luften tar slut, det känns som om någon sitter på min bröstkorg. Jag stannar upp och drar ett nytt andetag.
– I would like to talk about a case called ……
Jag drar ett till andetag. För mycket luft. Jag andas ut lite genom näsan. Sväljer tungt. Fucka inte upp detta nu. Snälla, fucka inte upp detta.

Jag känner blickarna mot mig. De som inte var fokuserade från början är det nu. Alla tittar på mig. Det är nog bara inbillning, men det känns som om de tittar rakt igenom mig. Som om de sänker sina huvuden litegrann och tänker: “Åh nej. Vad händer med honom?” Min osäkerhet plågar dem. Att se hur obekväm jag är måste vara smärtsamt. De måste vilja – för både min skull och för deras – att jag ska få gå av scen.”

anxiety-is-my-friend

I morse skulle vi ha en ny presentation inför klassen, och god knows att jag varit nervös inför det. Eftersom alla presentationer jag haft det senaste året känts ungefär som den här ovanför så var jag säker på att den här skulle bli likadan. I flera veckor har jag tänkt på det. Ett museibesök i Bèziers gick från 8/10 till 4/10 i upplevelsescore eftersom jag efter halva besöket började tänka på den här presentationen. I flera dagar har jag övat på talet hemma för att kunna varje ord, lagt in medvetna retoriska pauser och korta meningar för att minska risken att choka. Hela kvällen igår satt jag och tittade på TED-talks om att övervinna scenskräck och lyssnade om och om igen på Eminems ”Lose Yourself”. När jag åt frukost i morse kände jag hur händerna skakade av nervositet tills dess att jag var tvungen att se på mig själv i spegeln och mumla: ”Men vad är det här? Det här är ju en människa i totalt sönderfall?”

När jag logiskt försökt arbeta mig fram till vad jag egentligen är rädd ska hända så har jag hela tiden anlänt till samma slutstation: ”de kommer tycka att jag är en idiot. De kommer tycka att jag är ett freak som får andningssvårigheter och inte kan säga vad jag vill inför klassen, och i värsta fall kanske jag blir helt förstörd och börjar gråta. Det kanske slutar med att jag måste avbryta alltihopa. De kommer se mig som helt störd”. Det var precis de känslorna jag brottades med, och som blev lättare att kämpa emot, när jag skrev I vintras hade jag det ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa det.

Det sextonåriga jag skulle se det som ett enormt misslyckande. Under hela min tonårstid kämpade jag för att inte involvera människorna runt omkring mig i det jag kände: om jag inte själv kan må bra så behöver jag i alla fall inte få andra att må sämre. Men min tanke nu var att, genom att de vet vad jag kämpar med så förväntar de sig inte en fläckfri presentation, de förväntar sig precis det jag berättar för dem kan hända. Så jag tänkte: ”vad som än händer så kommer jag ändå ligga i sängen och äta Lindt-choklad ikväll. Vad som än händer kommer jag ändå åka till Italien på fredag. Vad som än händer kommer mitt liv ändå fortsätta som vanligt”, bad om att få presentera först, försökte andas lugnt och inledde presentation med att le så oansträngt jag kunde och säga:

”Just so you know, I get super nervous in those situations. I’m really nervous right now. So if I need to stop and breathe, then you know why. If it happens, just give me a few seconds and I’ll be good as gold again”

Några stöttande leenden, några som skrattade lite igenkännande. Läraren sa: ”Oh, I know exactly how you feel” och nickade. Jag drog ett djupt andetag. Och sen gick det så jävla bra. För första gången på ett år. I’ll be damned om det inte kändes lite som den sista rap battlen i 8 Mile, när Eminem inleder med att berätta om alla fel han har. Scenen avslutas med att motståndaren i battlen, när det är hans tur, inte kan säga något som Eminem själv inte redan sagt.

Vi har en till presentation om ett par veckor och jag kommer antagligen vara lika nervös inför den. Men just nu känns det så fruktansvärt bra att en presentation äntligen fick gå bra igen. Och kanske är det här nyckeln till att så småningom övervinna min scenskräck (som faktiskt kom när jag var 19 år, jag VET att det inte är en del av vem jag egentligen är), att varje gång jag står på en scen och känner så helt enkelt berätta öppet om precis det som går genom huvudet för publiken. Det är ju lite intressant på något sätt också, att få en inblick i det man VET att en person som står framför en publik känner?

I värsta fall var det såklart en engångsgrej, att jag hade lite tur idag och att det kommer vara superhemskt igen nästa gång. Det går inte att utesluta. Men jag hoppas det här var något riktigt, för jag vill inte leva mitt liv med att vara rädd för att prata inför folk (som i regel är bra och hyggliga) om saker jag brinner för.

Har någon av er som läser detta upplevt scenskräck, och hur har ni i så fall tacklat den? Vad har funkat och vad har inte funkat? Dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet! Och glöm inte: när oktobervindarna blåser kallt runt gathörnen, håll varandra hårt i händerna, krama någon som egentligen inte förtjänar det och drick mycket varm choklad. Så tar vi oss igenom den här vintern också.

/J.D.

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s