”Varför berättar de inte för någon?”

Jonathan Lundberg2

Första gången jag insåg att jag behövde prata med någon professionell var jag 18 år. Det var i september under tredje året på gymnasiet. Tre månader tidigare hade jag drogats ner på Sweden Rock Festival där jag jobbade backstage den sommaren. Av ett band som spelat där. Åtta timmar var i princip borta ur mitt minne, och jag visste inte vad som hänt. När jag vaknade flimrade färger framför ögonen, och kontrollfreaket inom mig hade panik. Mamma skickade ett sms och undrade hur jag mådde, och skrev att hon hoppades att jag skulle få glada minnen för livet. Jag svalde undan och svarade att det var bra. För jag skämdes något helt stört över att det hänt.

Månaderna efter var otroligt påfrestande. Jag visste inte vad jag hade fått i mig, och jag visste inte om det kunde påverka mig långsiktigt. Jag satte mig och skrev ett mail till bandets manager med frågor om vad som hänt, men raderade det i sista stund. För det var mitt fel om jag låtit något hända. När jag drack var jag livrädd att något liknande skulle hända igen. Ändå ville jag inte sluta festa, eftersom det var början på mitt studentår och jag ville inte att mina vänner skulle se att jag betedde mig annorlunda än jag brukade.

Det var inte den enda anledningen till att jag behövde prata med någon. Sedan jag var 15 år hade jag haft panikångestattacker. Jag hade ärligt talat ingen aning om vad det var, där och då. När jag googlade så verkade det som om det kunde vara allt ifrån hjärntumör till schizofreni till bipoläritet. Så jag berättade inte för någon. För det enda jag visste var att det inte var normala känslor. På biologilektionerna på högstadiet stod vår biologilärare och trädde en kondom över en gurka. Fnissade över hur tokigt det var när den hamnade på fel håll. Han berättade aldrig om kamperna många av oss skulle möta de närmsta åren, som var helt okända för de flesta av oss. I mitt fall panikångest. I andras fall ätstörningar, depressioner och självskadebeteenden. Och ingen annan pratade om det heller. Bara om hormoner och humörsvängningar, hur jobbiga vi skulle bli när våra känslor kaosade ”som de gör hos tonåringar”.

Jag tror inte jag kan överdriva hur nervös jag var dagen då jag bestämde mig för att ringa ungdomsmottagningen. Jag bokade en telefontid när jag visste att mamma och pappa inte skulle vara hemma, och låste in mig på mitt rum. När det väl var dags viskade jag fram vad jag ville ha hjälp med, eftersom jag var orolig att någon skulle ha kommit in utan att jag hört det. Tanten i luren tyckte inte det var det minsta konstigt, och bokade in en tid ett par veckor framåt. ”Vår terapeut är bara här två gånger i veckan, och det är så många som behöver prata”, menade hon. Jag hade hoppats på att få prata med någon direkt, men det var ändå en lättnad att det nu fanns ett ljus i tunneln.

Så kom dagen D. Jag skolkade från en lektion, ljög för min flickvän om var jag var och stängde av platstjänsten på mobilen. Jag hamnade ansikte mot ansikte med en KBT-terapeut, och fick ösa ur mig allt jag känt. Ganska snart blev jag förvånad över hur oberörd hon var. En del av mig kände att det var skönt att alla de konstiga känslorna jag känt tydligen inte var så konstiga, men det fanns också något annat. Det kändes inte som om hon förstod hur dåligt jag mått. Två ”utvärderingsmöten” senare kom vi överens om att jag inte behövde prata med någon. Jag behövde ingen KBT. Jag klarade ju skolan fint. Tränade, hade kompisar, hade flickvän, hade en familj som älskade mig. Finito. Jag mådde bra i någon vecka efter det där, med den där känslan man kan ha efter att ha pratat av sig. Sedan kom känslorna tillbaka igen. I full kraft. Och nu kändes det som om jag förbrukat min chans att prata om det. Det var ju uppenbarligen ingen fara.

Efter mitt blogginlägg I vintras hade jag det ganska bra gick en 18-årig tjej till kuratorn på sin skola och undrade om det vore möjligt att anordna en föreläsning om ämnet. Svaret från kuratorn, efter en runda till rektorn, var att det inte gick. För skolan hade inte resurser nog att hantera en situation där eleverna skulle börja söka hjälp för alla sina problem.

Det handlar om skolans prioriteringar. Mitt fall prioriterades bort eftersom jag mådde för bra: eller för att andra mådde långt mycket sämre. För det finns inte tillräckligt många inom vården – särskilt inte på Ungdomsmottagningarna – som kan hjälpa dem som mår dåligt psykiskt sett till hur många som faktiskt gör det. För i Sverige tas inte psykisk ohälsa på allvar, hur mycket man än låtsas som det. Och alla som påstår något annat har aldrig försökt söka hjälp som tonåring. De har aldrig suttit ansikte mot ansikte med någon som mer eller mindre explicit berättar att deras problem inte är svåra nog att bry sig om.


När jag får frågan ”varför berättar inte tonåringar om hur de mår för någon?” vill jag inte bara svara: ”för att när jag var sexton skulle jag hellre bli påkörd av en bil för att ha en anledning till att må dåligt än berätta för någon om min panikångest”. Jag vill inte bara prata om samhällets stigman, som gör att depressioner fortfarande är så mycket mer tabu att prata om än ett brutet ben. Jag vill inte prata om hur de som lider av psykisk ohälsa fortfarande kämpar varje dag tills de dränker kudden i tårar för att inte dra in sina nära och kära i sina problem. Att känna ”om jag inte kan vara lycklig själv behöver jag iallafall inte vara till olycka för andra”.

Jag vill prata om att tonåringar med psykisk ohälsa, utöver allt det där, möts av en fruktansvärd nonchalans. En nonchalans som ingen accepterat om det handlat om någon annan sorts vård. Ingen hade gått med på att skicka hem en patient med lunginflammation och säga: ”äsch, det där går antagligen över av sig självt. Och om det inte gör det så kan du få en tid här om nio månader”. Jag har vänner som just nu sitter i kö för att få prata med terapeuter, och som kommer göra det i flera månader framåt. Vänner som inte kan leva ett vanligt liv pga sina tillstånd. Men det finns inte resurser nog för att ta hand om dem. Många berättar inte om hur de mår, eftersom de inte tror att någon ska kunna hjälpa dem. Och som det ser ut idag har de oroväckande ofta rätt.

Det kommer hela tiden rapporter om ungdomar som begår självmord, och varje gång ska hela samhället spela förvånade. Ofta trots att de här personerna bett om hjälp i något skede, men inte tagits på allvar. De har gått till psykologer, men bortprioriterats eftersom deras problem inte verkat allvarliga nog. Eller för att mottagningen just då ”haft lite mycket”. Personer som ringt till psykakuten, men som fått svaret: ”vi har lite fullt upp just nu. Ring om det blir värre?”. Men när de väl ringt har de inte fått svar. Och sedan har det varit försent.

Så ”varför berättar de inte för någon”.

Jag vill se en debatt i Sverige där psykisk ohälsa tas upp på riktigt. Inte bara som ett #jagfinnshär eller #shitvadviärstarkatillsammans, men som konkreta lösningar på problemet. Jag vill höra politiker diskutera hur vi ska ge våra tonåringar det stöd de behöver. Jag vill se faktiska resurser som sätts in till ungdomsmottagningar, psykiatrimottagningar och akuta stödlinjer. Jag vill att det ska bli en valfråga som partiernas framgångar hänger på, för ingenting borde engagera oss mer än vår oförmåga att finnas där för våra unga när de behöver oss som mest.

Annars vill jag aldrig mer höra frågan ”varför berättar de inte för någon?”.

Jonathan Lundberg

Annonser

One thought on “”Varför berättar de inte för någon?”

  1. Det är ett oerhört viktigt ämne du skriver om här. Jag saknar ord för hur jävligt jag tycker att det är att ungas psykiska ohälsa bortförklaras som ”hormonell tonårsångest”. Lika jävligt som att min idrottslärare i åttan skämtsamt frågade om jag ”är ett psykfall?” när jag förklarade att jag måste gå tidigare från lektionen pga psykologbesök. Lika jävligt som att attityden är densamma i samhället i dag, tio år efter den kommentaren.

    Jag ska precis börja på ett nytt jobb och har inte vågat berätta att jag går i terapi varannan vecka och därför behöver komma senare/gå tidigare de dagarna. Hade det handlat om sjukgymnastik eller liknande skulle jag inte ha behövt grubbla en sekund på hur jag skulle säga det till min arbetsgivare. Och det hänger ihop med föraktet jag mötte på min tidigare arbetsplats över samma terapi och samma ångestproblematik. Som tonåringar blir vi inte tagna på allvar i vårt mående och ändå förväntas vi vara färdiga med ohälsan när vi fyllt 20+. Var finns logiken i det hela? Hur fan har det blivit så här?

    Ursäkta min rant. Det jag egentligen ville säga var att det är suveränt att du tar upp det här, och att du gör det jävligt bra.

    Ha det gott!

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s