Lättnaden i att inte vara blodförgiftad

Dying

Sedan ett par månader tillbaka har jag haft en bula i örat som inflammerat och försvunnit. Varenda gång har det gjort väldigt ont, och slutat med att den spruckit (med allt som det innebär, låt oss inte fastna vid detaljer).

Igår började den inflammera igen. Samtidigt började jag frysa väldigt mycket, vilket är konstigt för mig som oftast är varm till och med i t-shirt. På kvällen tänkte jag gått till gymmet, men la mig på sängen med träningskläderna och kände mig helt utmattad. Så jag tog av dem igen och satte på mig en tjock luvtröja med nirvanatryck. Mådde konstigt och hade ont i magen. Tog febern, som visade 35,4 grader. Vilket jag tänkte inte kunde stämma, eftersom det är för lågt.

När jag vaknade idag var bulan på örat rätt mycket större än igår. Jag tänkte att det var dåligt tajmat, i och med att jag ska till Rom på fredag och New York nästa onsdag. Men jag mådde helt OK, så jag stack till Universitetsbiblioteket och mötte gruppen för att fortsätta skriva vår c-uppsats. Frös hela dagen, och satt i vinterjacka när vi skrev.

På eftermiddagen kände jag på bulan i örat igen, och kände att den blivit ännu större. Googlade och läste runt lite, och hittade en person som beskrev precis det jag hade. Hen skrev att hen väntat länge med att kolla upp den. Sedan hade läkaren sagt att det var tur att hen kommit in innan den inflammerade igen, eftersom sådana infektioner i örat kan orsaka blodförgiftning. Tänkte “HEH” och läste vidare. Kom in på fler sidor där de beskrev att infektioner i mjukdelar “som öronsnibben” kunde bli väldigt farliga om de inte behandlades. Googlade blodförgiftning och läste om symptomen. De första var:

  • Feber lägre än 36 eller högre än 38 grader
  • Frossa
  • Trötthet
  • Magont

Det stod att blodförgiftning kan gå från lindriga symptom till organsvikt på några timmar och att det sedan är potentiellt dödligt. Men att man ofta söker hjälp för sent pga att man misstar det för något annat.

Pga är hypokondriker så var jag tillslut tvungen att ringa 1177. Beskrev bulan i örat, och kvinnan tyckte att jag skulle testa att lägga på ett spritförband. Sedan frågade hon: “Men du har inte känt någon försämring i allmäntillståndet annars va?”. Beskrev frossan och att jag känt mig utmattad, varpå hon svarade: “då vill jag nog att du tar dig ner till vårdcentralen innan de stänger vid fem så de får titta på dig. Det här är inget värt att vänta med.”
Det högg till i magen. Jag skrattade till lite och sa: “en superkonstig fråga, men jag måste ställa den eftersom jag är halvt hypokondriker: jag läste att infektioner i örat kan leda till blodförgiftning. Men detta är inget farligt va? Då hade jag väl mått mycket sämre?”
“Det är väldigt ovanligt, men frossa och trötthet är definitivt varningssignaler man ska se upp med. Det är därför jag vill att du ska åka till vårdcentralen direkt och inte vänta.”

Vid det laget var jag SUPERnervös. Tackade, la på, sa åt min grupp att jag behövde dra och gick mot vårdcentralen som bara låg ett par hundra meter bort. Under tiden gick min puls upp och jag började darra i benen. Jag började tänka på vad det potentiellt skulle kunna vara, men försökte också övertala mig själv om att det antagligen inte var något farligt. Det hjälpte inte. När jag väl kom fram drog jag ett djupt andetag innan jag började prata: “jag har inte bokat tid, men de på 1177 tyckte jag skulle gå hit direkt. Jag har haft problem med örat, och det senaste dygnet har jag mått rätt konstigt samtidigt som det blossat upp igen”.

Den unga kvinnan i receptionen gick in i korridorerna för att hämta en sjuksköterska. Väggklockan i det gula mottagningsrummet med grå plastmattor slog hårt. Efter en kort stund kom sjuksköterskan ut bakom skärmen som avskärmar receptionen från väntrummet: “Du får komma tillbaka ikväll. Här finns inga läkare lediga nu”. Jag beskrev det kvinnan på 1177 sagt, och att jag blivit orolig. Hon suckade, och sa att hon kanske kunde få tag på någon ändå. Hon ledde in mig i ett rum med en brun undersökningsstol och en metershög anatomiplansch på väggen. I övrigt var det tomt, så när som på en silvrig metallbänk full av provtagningsutrustning.

Hon tog febern på mig. 36,1. Jag mindes det som stått om att infektioner som blodförgiftning kunde sänka kroppstemperaturen. Att man skulle se upp med kroppstemperaturer under 36.  I vanliga fall ligger min kroppstemperatur runt 37,3-37,7. Nu darrade mina ben så att det syntes genom jeansen. Hon gick ut därifrån. Jag försökte andas lugnt och repetera för mig själv att det inte var någonting. Min hals hade tjocknat, även om jag gjorde allt i min makt för att slappna av. Fem minuter senare kom en gråhårig kvinna i pensionsåldern in: “är det den här lilla talgkörteln du är rädd för? Var har du mamma som kan hålla dig i handen?”

Jag blev förvånad över hennes bryska ton. Hon log inte när hon sa det, hon var sarkastisk. Samtidigt var jag för nervös för att känna mig dum. “Jag önskar nästan att hon var här just nu, för jag är ganska orolig. Jag har ju känt mig lite konstig sedan den började göra ont igen”. “Han har haft frossa”, fyllde sjuksköterskan i. “Men jag tog febern på honom, och den var 36,1. Så någon feber har han inte”. Läkaren tittade på mig. “Nejdu, ta lite alsolsprit på den här så blir det nog bra. Du är student va? Du kan ju stoppa spriten där istället för i munnen”.

Jag gav henne en förvånad blick. “Ja… Fast jag läste att blodförgiftning kan ge en lägre kroppstemperatur. Men du tror inte att det här är något farligt då?”. Hon skrattade till. “Vad pluggar du för någonting?”. “Ekonomi.” Hon tittade på sjuksköterskan och skrattade igen. Sjuksköterskan log mot henne. Det blev tyst i några sekunder. “Fast det är klart, vårdstudenter brukar oroa sig ännu mer i onödan. Ta sänkan på honom så han kan känna sig lugn, så ska det här nog bli bra”. Hon gick ut därifrån. “Nejdu, det här är ingenting.” sa hon medan hon öppnade dörren.  “Okej”, sa jag. Hon hörde min ton. Hon tittade in igen: “fast det var bra att du kom in när du var orolig”. Det tyckte hon inte.

Sänkan visade inte på någon infektion. Sjuksköterskan gav mig en antibiotikasalva, och instruerade mig att använda den två gånger om dagen i tio dagar. “Du kan tvätta örat med alsolsprit först”.

Sedan gick jag omtumlad ut i vårsolen. Den sken på ett nytt sätt, som fick asfalten att dofta. Som asfalt bara doftar när man fått livet tillbaka.

/J

Annonser

Kommentera, tyck till, diskutera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s