”Varför berättar de inte för någon?”

Jonathan Lundberg2

Första gången jag insåg att jag behövde prata med någon professionell var jag 18 år. Det var i september under tredje året på gymnasiet. Tre månader tidigare hade jag drogats ner på Sweden Rock Festival där jag jobbade backstage den sommaren. Av ett band som spelat där. Åtta timmar var i princip borta ur mitt minne, och jag visste inte vad som hänt. När jag vaknade flimrade färger framför ögonen, och kontrollfreaket inom mig hade panik. Mamma skickade ett sms och undrade hur jag mådde, och skrev att hon hoppades att jag skulle få glada minnen för livet. Jag svalde undan och svarade att det var bra. För jag skämdes något helt stört över att det hänt.

Månaderna efter var otroligt påfrestande. Jag visste inte vad jag hade fått i mig, och jag visste inte om det kunde påverka mig långsiktigt. Jag satte mig och skrev ett mail till bandets manager med frågor om vad som hänt, men raderade det i sista stund. För det var mitt fel om jag låtit något hända. När jag drack var jag livrädd att något liknande skulle hända igen. Ändå ville jag inte sluta festa, eftersom det var början på mitt studentår och jag ville inte att mina vänner skulle se att jag betedde mig annorlunda än jag brukade.

Det var inte den enda anledningen till att jag behövde prata med någon. Sedan jag var 15 år hade jag haft panikångestattacker. Jag hade ärligt talat ingen aning om vad det var, där och då. När jag googlade så verkade det som om det kunde vara allt ifrån hjärntumör till schizofreni till bipoläritet. Så jag berättade inte för någon. För det enda jag visste var att det inte var normala känslor. På biologilektionerna på högstadiet stod vår biologilärare och trädde en kondom över en gurka. Fnissade över hur tokigt det var när den hamnade på fel håll. Han berättade aldrig om kamperna många av oss skulle möta de närmsta åren, som var helt okända för de flesta av oss. I mitt fall panikångest. I andras fall ätstörningar, depressioner och självskadebeteenden. Och ingen annan pratade om det heller. Bara om hormoner och humörsvängningar, hur jobbiga vi skulle bli när våra känslor kaosade ”som de gör hos tonåringar”.

Jag tror inte jag kan överdriva hur nervös jag var dagen då jag bestämde mig för att ringa ungdomsmottagningen. Jag bokade en telefontid när jag visste att mamma och pappa inte skulle vara hemma, och låste in mig på mitt rum. När det väl var dags viskade jag fram vad jag ville ha hjälp med, eftersom jag var orolig att någon skulle ha kommit in utan att jag hört det. Tanten i luren tyckte inte det var det minsta konstigt, och bokade in en tid ett par veckor framåt. ”Vår terapeut är bara här två gånger i veckan, och det är så många som behöver prata”, menade hon. Jag hade hoppats på att få prata med någon direkt, men det var ändå en lättnad att det nu fanns ett ljus i tunneln.

Så kom dagen D. Jag skolkade från en lektion, ljög för min flickvän om var jag var och stängde av platstjänsten på mobilen. Jag hamnade ansikte mot ansikte med en KBT-terapeut, och fick ösa ur mig allt jag känt. Ganska snart blev jag förvånad över hur oberörd hon var. En del av mig kände att det var skönt att alla de konstiga känslorna jag känt tydligen inte var så konstiga, men det fanns också något annat. Det kändes inte som om hon förstod hur dåligt jag mått. Två ”utvärderingsmöten” senare kom vi överens om att jag inte behövde prata med någon. Jag behövde ingen KBT. Jag klarade ju skolan fint. Tränade, hade kompisar, hade flickvän, hade en familj som älskade mig. Finito. Jag mådde bra i någon vecka efter det där, med den där känslan man kan ha efter att ha pratat av sig. Sedan kom känslorna tillbaka igen. I full kraft. Och nu kändes det som om jag förbrukat min chans att prata om det. Det var ju uppenbarligen ingen fara.

Efter mitt blogginlägg I vintras hade jag det ganska bra gick en 18-årig tjej till kuratorn på sin skola och undrade om det vore möjligt att anordna en föreläsning om ämnet. Svaret från kuratorn, efter en runda till rektorn, var att det inte gick. För skolan hade inte resurser nog att hantera en situation där eleverna skulle börja söka hjälp för alla sina problem.

Det handlar om skolans prioriteringar. Mitt fall prioriterades bort eftersom jag mådde för bra: eller för att andra mådde långt mycket sämre. För det finns inte tillräckligt många inom vården – särskilt inte på Ungdomsmottagningarna – som kan hjälpa dem som mår dåligt psykiskt sett till hur många som faktiskt gör det. För i Sverige tas inte psykisk ohälsa på allvar, hur mycket man än låtsas som det. Och alla som påstår något annat har aldrig försökt söka hjälp som tonåring. De har aldrig suttit ansikte mot ansikte med någon som mer eller mindre explicit berättar att deras problem inte är svåra nog att bry sig om.


När jag får frågan ”varför berättar inte tonåringar om hur de mår för någon?” vill jag inte bara svara: ”för att när jag var sexton skulle jag hellre bli påkörd av en bil för att ha en anledning till att må dåligt än berätta för någon om min panikångest”. Jag vill inte bara prata om samhällets stigman, som gör att depressioner fortfarande är så mycket mer tabu att prata om än ett brutet ben. Jag vill inte prata om hur de som lider av psykisk ohälsa fortfarande kämpar varje dag tills de dränker kudden i tårar för att inte dra in sina nära och kära i sina problem. Att känna ”om jag inte kan vara lycklig själv behöver jag iallafall inte vara till olycka för andra”.

Jag vill prata om att tonåringar med psykisk ohälsa, utöver allt det där, möts av en fruktansvärd nonchalans. En nonchalans som ingen accepterat om det handlat om någon annan sorts vård. Ingen hade gått med på att skicka hem en patient med lunginflammation och säga: ”äsch, det där går antagligen över av sig självt. Och om det inte gör det så kan du få en tid här om nio månader”. Jag har vänner som just nu sitter i kö för att få prata med terapeuter, och som kommer göra det i flera månader framåt. Vänner som inte kan leva ett vanligt liv pga sina tillstånd. Men det finns inte resurser nog för att ta hand om dem. Många berättar inte om hur de mår, eftersom de inte tror att någon ska kunna hjälpa dem. Och som det ser ut idag har de oroväckande ofta rätt.

Det kommer hela tiden rapporter om ungdomar som begår självmord, och varje gång ska hela samhället spela förvånade. Ofta trots att de här personerna bett om hjälp i något skede, men inte tagits på allvar. De har gått till psykologer, men bortprioriterats eftersom deras problem inte verkat allvarliga nog. Eller för att mottagningen just då ”haft lite mycket”. Personer som ringt till psykakuten, men som fått svaret: ”vi har lite fullt upp just nu. Ring om det blir värre?”. Men när de väl ringt har de inte fått svar. Och sedan har det varit försent.

Så ”varför berättar de inte för någon”.

Jag vill se en debatt i Sverige där psykisk ohälsa tas upp på riktigt. Inte bara som ett #jagfinnshär eller #shitvadviärstarkatillsammans, men som konkreta lösningar på problemet. Jag vill höra politiker diskutera hur vi ska ge våra tonåringar det stöd de behöver. Jag vill se faktiska resurser som sätts in till ungdomsmottagningar, psykiatrimottagningar och akuta stödlinjer. Jag vill att det ska bli en valfråga som partiernas framgångar hänger på, för ingenting borde engagera oss mer än vår oförmåga att finnas där för våra unga när de behöver oss som mest.

Annars vill jag aldrig mer höra frågan ”varför berättar de inte för någon?”.

Jonathan Lundberg

La La Land är en applåd about to happen

LaLaLand.jpg

Musikalnumret är slut. Allt är tyst. Impulsen och hejdandet av densamma flyger igenom mitt huvud på en millisekund. Mina händer rör sig mot varandra och min hjärna skriker i falsett:
– Är du inte klok?! Du kan inte applådera i en fullsatt biosalong, din dåre!

Det händer inte bara en gång. Flera gånger under den två timmar långa filmen tvingas jag stoppa mig själv. Efter ett nummer tänker jag att: ”nu. Nu måste alla ha känslan av att en applåd vore lämpligt. Är det nu jag ska dra igång den?”. Sedan kommer jag återigen till mina sinnes fulla bruk. Herregud, jag skulle ju framstå som en galning. Folk runtomkring mig skulle luta sig åt sidan, titta förskräckt, undra om jag tror att jag befinner mig på en teatervisning. Jag skulle tvingas sjunka så djupt ner i stolen att risken för ögonkontakt med dem runt omkring mig dividerades till obefintlighet, för att klara av att bära skammen.

När filmen är slut reser vi oss med andakt, som efter en riktigt bra middag. Jag tittar på Henrik.
– Det är inte ofta man känner direkt att en film kommer bli en klassiker.
Han nickar. Sedan fortsätter han:
– Jag fick hela tiden impulsen att klappa händerna.
En våg av lättnad sköljer över mig. Det var inte bara jag. Dussintals personer i salen kanske kände likadant. De måste gjort det! Vi borde börjat applådera, allesammans. Redan efter det första musikalnumret borde vi ställt oss upp. Busvisslat. Ropat vilt. Kastat oss i varandras famnar. Blivit förlösta. Istället satt vi med en applåd about to happen i knät.

Efteråt rinner vi ut på gatorna kring Mårtenstorget. Trottoarerna gnistrar på ett särskilt sätt när ögonen vant sig vid mörkret i biosalongen. Jag och Henrik kramar om varandra. Två gånger. Vilken jävla film. Otrolig. En sådan som behåller en i sitt grepp. Jag söker upp City of Stars på Spotify och tar cykeln ur sitt ställ. Plötsligt är jag inte i Lund. Jag är i LA. Och inom mig applåderar jag.

J.D.

Min bok har fått avslag från ett dussin förlag

misslyckad-text

Några av er kanske minns bokmanuset jag berättade lite om för ett par månader sedan. Jag har försökt vara tyst om det, för det finns inget jag tycker är vidrigare än tomt prat om pretentiösa projekt. Det här skulle ju inte vara det. Särskilt pretentiöst, alltså. Men nu är det lika bra att jag berättar hur det gick med det. Helst vill man så klart bara gömma sig under en kudde och inte låta någon veta när man misslyckas. Men jag pallar inte gömma mig under en kudde och bara berätta när det går bra, för så ser ju inte livet ut.

I januari i år började jag skriva på en längre text, som blev ännu längre, som blev ännu längre. Jag har försökt skriva längre texter förut, men alltid tappat intresset ganska fort. Den här gången gjorde jag inte det. Tankarna forsade fram snabbare än vad jag hann skriva, och jag var livrädd att strömmen av idéer skulle sina innan jag hann få ner allt på papper. Så i ett par veckor låste jag in mig på mitt rum, åt i princip en gång om dagen (ALLTID köttfärspaj) och arbetade från tidig morgon till sen kväll med texten.

Det mynnade efter ett halvårs arbete, hundratals timmars slipande, min familj och några av mina vänner som gav feedback samt en SVINDYR vända med manuset till en lektörstjänst ut i ett lite drygt 200 sidor långt bokmanus. En berättelse om hur det var för mig att möta depression och panikångest som tonåring och hur jag dolde det. Den handlade också om andra saker jag varit med om som är tabu. Som när jag blev nerdrogad på en musikfestival som 17-åring men inte pratade med någon om det förrän fyra år senare. För jag skämdes över det, som om det var mitt jävla fel. Med mina kompisar som var med den där gången skämtade jag om det, men på insidan höll jag på att gå sönder av ångest över vad som hade hänt. Man gör det när såna saker händer, ”det var jag själv som satte mig i den situationen. Jag får skylla mig själv”. Sånt som är tabubelagt, som ingen pratar om. Sånt som jag vill att andra 17-åringar ska våga berätta om. Om det sjuka i att biologilärare på högstadiet står och fnissar medan de trär en kondom över en gurka, men att de aldrig berättar för eleverna om hur de under de närmsta åren kommer bli sönderslagna till grunden av känslor som de aldrig känt förut.

Jag hoppades såklart att det skulle hålla för publicering, men på ett sätt känns det ändå inte som ett jättestort nederlag att ett dussin förlag nu sagt nej till det. Jag tänker såhär: om det finns NÅGOT jag kan göra för att göra livet lättare för andra som går igenom det jag gått igenom så vill jag göra det. Jag vill verkligen kunna dra mitt strå till stacken, om det nu är ett strå som behövs. Men om det inte är det – och jag är helt öppen för att det är så, eller att mitt sätt att skriva på bara inte är fullt moget för att lyfta fram det till stacken ännu – så är det bara superbra att inte texten publiceras. Det sista jag vill är att ha en text ute som inte håller måttet. Något jag kommer se tillbaka på om ett par år och ångra, antingen för att jag inte trivs med boken som helhet eller – kanske troligare – för att strukturen är såpass dålig att den stukar foten för innehållet. Och det är ju förlagsmänniskorna experter på att avgöra.

Det känns bättre att dela sina misslyckanden med andra än att sitta själv och grunna på dem. Då blir det ju återigen som om man bygger en sköld mot världen där fasaden utåt ska vara så jäkla skinande och ren. Så vill jag inte att det ska vara. Jag vill se världen genom en skitig backspegel. Jag kommer inte fortsätta jobba på den här texten, utan jag lägger den bakom mig som ett schysst minne över ett arbete som jag är jäkligt stolt över. Sedan blickar vi framåt. Nu vill jag skriva på något helt annat. På något som inte handlar om mig. Det finns ju mer där framme! Bättre grejer!

Ha det alldeles utomordentligt,
Jonathan

Några ord om terrorhotet i Frankrike

Marseille militärer.jpeg

För tre timmar sedan fick vi nyheten.
Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett nytt terrordåd i Frankrike. Några av dem befann sig här i Marseille. Man menar att de planerat det i åtta månader och att de just nu väntade på en vapentransport. Samtidigt säger polisen att man tvingades skynda på sin insats ”baserat på allvarliga faktorer”. Någon hörde en kille på bussen berätta att de hittat en bomb på Marseilles flygplats i lördags, men det är inte bekräftat.

Samma flygplats reste vi ifrån i fredags, på väg mot Barcelona. Det känns mer än lite olustigt. Samtidigt är det något vi redan visste. Vi som pluggar här visste att det här kunde hända. IS har valt ut Frankrike som sitt primära mål i västvärlden. Jag tror inte någon av oss kunde låta bli att se ett mönster i det som hänt de senaste två åren och till viss del väga in det i vårt beslut kring huruvida vi ändå skulle resa hit i september.

De första veckorna i Marseille påmindes vi om det hela tiden, det hade bara gått en dryg månad sedan attacken i Nice. Militärerna som patrullerade vid tågstationen med automatkabiner och skottsäkra västar. Skolområdet som spärrats av så de enda vägarna in kunde bevakas av 2-3 vakter åt gången. De genomsökte våra väskor och jämförde våra ID-kort med våra ansikten varje morgon. Min bild hade stretchats ut i printen, så ibland tittade de en extra gång och frågade: ”är det här du?” innan jag fick gå förbi. Galleriorna där vi kroppsvisiterades. Nattklubben som hade fyra säkerhetskontroller innan vi kom in.

Efter ett tag blev det vardag. Vakterna började slarva, de slutade titta i väskorna och började leka med katterna som springer runt på skolområdet. Jag hittade platser där jag kan hoppa över stängslet in till campus och spara tre minuter jämfört med om jag tar vägen genom kontrollerna. Utanför galleriorna har vakterna som står där mest förvandlats till entrévärdar, deras uppgift är främst att säga ”välkomna” och ”hejdå”. Klyschan hänger ständigt i luften, ”så fort vi slappnar av kan det hända igen”.

Ändå slet nyheten tag i mig hårt. Det kändes som om någon tog tag i min tröja och kastade ner mig mot den regnblöta asfalten. Jag var på väg in i bussen med min matkasse i handen när jag fick pushnotisen om gripandet. Plötsligt kändes världen farligare igen. Min första tanke var att jag ville åka hem. Nu. Jag såg de andra passagerarnas blickar, de såg ledsna och nedslagna ut. Det kändes som om alla nåtts av nyheten precis samtidigt. Antagligen var det bara måndagseftermiddagen som gått hårt åt dem, men atmosfären var avskyvärd.

Samtidigt försöker man värja sig: en terrorattack kunde ha skett.  Nu hände det inte; terrorcellen sprängdes. Om den hade skett här, mitt i staden, hade varje person i Marseille fortfarande haft oddsen på sin sida med 10 000 mot 1 att inte överhuvudtaget vara inblandad. Världen är en tryggare plats nu än i fredags, inte tvärtom. Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett terrordåd i Frankrike. Det är bra. Det är en positiv nyhet. Det är så jag måste se den, inte på något annat sätt. Om vi blir rädda så har de lyckats trots att de misslyckades – och det är de inte förtjänta av. Inte alls.

Kram!
/J.D.

Dag 15: Jag ger upp.

147.jpg

Okej. Den här gången skulle det inte hända. Men det hände.

Jag längtar hem jättemycket. Jag saknar min familj, alla mina vänner och Sverige. Till och med den riktigt krispiga kylan, den där bitande kölden jag vet att jag kommer hata så fort jag sätter foten på Kastrup.

Jag hatar att vara den där svensken som romantiserar IKEA när jag är utomlands, för jag har alltid tyckt att hela den där utlandssvenska rörelsen är ganska generande. Men nu är jag där. Jag älskar IKEA, känner känslor jag aldrig förknippat med dem tidigare. Idag hade jag en helt ledig dag när ingen annan hade det, och då åkte jag dit ensam för att bara vara. Jag skulle inte ens köpa något särskilt.

I flera timmar gick jag runt där, bland gifflarna, kaviarn och skyltarna på svenska. Varuhusdesignen jag känner igen så väl. Där jag spenderat så många timmar tillsammans med mamma och pappa när jag var liten. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan, men ärligt talat var det lite som när man går in i en kyrka och möts av värmen från de tända ljusen. En trygghet i att ”härinne är världen lite lättare att förstå än därute”. Så när jag gick runt därinne och hittade julmusten… då gick det inte att motstå.

Jag BORDE inte (eller borde jag?! BORDE jag inte det?) tänka såhär, men vad fan. Jag är en kille som ska äta gott och må bra, vara glad, sprida glädje omkring mig. Inte tvinga mig fram genom en massa trista dieter. Det är ju inte dem man minns som sina ljusa ögonblick i livet när man ligger där om sextio år. Så återigen: vad fan. Dieten kan jag ta i januari. Eller februari. När maten inte gör mig så mycket GOTT som den gör mig just nu.

För den där julmusten var ta mig fan det bästa jag druckit. Och lussekatterna. Och pepparkakorna. Och det svenska lösgodiset. Helvete vad bra det var. Vad nöjd jag är med mitt beslut. Och FEMTON dagar?! Personbästa! Herregud, jag är STOLT över mig själv. För att uttrycka min stolthet över mig själv så köpte jag en SUPERMJUK gosedjurshund. Perfekt filmsällskap under de sista veckorna i Frankrike: med pepparkakorna, glöggen och julfilmerna!

Bästigaste hälsningarna,
Jonathan

Ps: Bilden i topp är från Grenoble. Ds.

Dag 11: Just in time for Christmas

just-in-time-12

8,5/10! Rekommenderar starkt!!

Jag tittar inte superofta på kärleksfilmer. Det händer, men det är sällsynt många känslolägen som ska stå i opposition för att det ska ske. Något lite sentimentalt, något sårbart som gnager i maggropen. Därför är jag väldigt försiktig när det väl ska bli av. Läser recensioner, tittar på trailers, skummar de första raderna i Wikipedia-artikeln. Undersöker skådisarna. Ingenting får gå fel. Jag vill inte slänga iväg en bra kväll på att se Good Luck Chuck.

Det här var något helt annat. Grundstoryn var fantastisk. Intressant, fängslande. Eloise Mumford är otrolig i sin huvudroll. Ärligt talat, Eloise Mumfords insats är 85% av varför filmen är genial. Jag ska inte spoila något. Se den bara. Se den innan jul! Se den medan du doppar pepparkakor i julmust, vettja. Det gjorde jag.

OKEJ! Okej, nu tänker någon: ”AHA! Så nu har herr Lundberg brutit sin sockerfria diet efter blott elva dagar?!”. Njaa…. ja, det vore väl inte en helt osann anklagelse. Men jag väljer att inte se det så. Ett par pepparkakor bara. Tio stycken. Och några glas Cola Zero. Kom igen, julmust finns inte ens här. I det här skitlandet. Eller, ett skitland ska jag inte säga att det är. Men ett skitfolk, som inte producerar julmust.

Istället väljer jag att se det som om jag är still going strong. I dag var jag så FRUKTANSVÄRT sugen på att öppna Noblesse-paketet som mamma och pappa skickat hit från Sverige, men jag avstod. Jag tog en extra skål flingor till kvällsmaten, och avstod. Det gjorde superont (fattar ni att det är ett ord jag använder för att beskriva frånvaron av choklad?) i en timme (eller till och med två), men nu är jag glad att jag gjorde det. Stolt över mig själv. Det går ju bra, det här. Även om jag gick över kalorigränsen med 400 igår så ligger jag i snitt 600 kcal minus per dag. Det innebär drygt 0.7 kg minus per vecka översatt i kroppsfett.

Kroppsfett. Otroligt osexigt ord. Man blir nästan mer sugen på att bli av med det när man benämner det sådär. Usch.
MEN. Det där med ”efter åtta dagar är allt en dans på rosor:)))” var rent påhitt. Lurifax. Jag räknar dagarna (nitton kvar:))) tills jag får borra ner ansiktet djupt i en ask Lindt-choklad. Andas in aromerna, känna den mjuka insidan bakom det tunna, yttre chokladlagret fylla munnen. Tills jag får äta obegränsat med pepparkakor. Baka lussebullar. Så småningom (SÅ FORT JAG KOMMER TILL SVERIGE) köpa orimliga mängder lösgodis. Köpa en extra, liten påse lösgodis att äta på vägen från affären som färdkost. Fy helvetes satan vad gott det ska bli.

I morgon reser vi till Lyon, sedan vidare till Grenoble på söndag. Jag MÅSTE få äta en pizza till lunch för att klara att inte bli killen i Snickers-reklamen när vi går flera mil om dagen, men that’s banne mig it. Utöver det ska jag vara ansvarsfull. Trots det ska jag försöka hålla mig på -600 kcal. Följ min resa på Instagram, @lundbergjd, vettja! Det kan bli kul!

/J.D.

Dag 7: Därför borde franska regeringen blixtinkalla Neutron-Jack

jack-welch-success-secret_0

Johan hade tacokrydda liggandes. Det skrämmer mig hur mycket jag åt. Tusentals kalorier. Min totalt bristande självkontroll i närvaron av köttfärs, wraps, ost, gräddfil, rödlök, paprika och majs får mig att oroa mig. För mig själv.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Sådär borde jag i alla fall inte börjat. Maken till olitterärt att inleda en berättelse på det sättet. Eller, är det egentligen det? ”Den här historien börjar som så många andra…” är ju en klassiker. Då borde ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja” ha klassikerpotential också, om det bara används i rätt sammanhang.

Äh. I dag höll jag en presentation till. Det gick superbra, men jag ska inte tjata om det. Jag är glad för min skull i alla fall. Vi skolkade eftermiddagslektionen och stack ner till hamnen för att ta färjan över till Chateau d’If. Visade sig att den båtlinjen är stängd på måndagar. Då gick vi till fästningen vid Vieux Port. Visade sig att den är permanent stängd pga Frankrike.

Det känns som om de flesta av utbytesstudenterna börjar bli rätt trötta på Frankrike nu. Eller, inte på Frankrike som land. Men fransmännen som folk. Den första månaden var det lite charmigt att ingen pratade engelska. Man blev lite generad, skrapade nervöst foten i marken och log: ”Sorry, I don’t know french…”

Nu är man trött på det. För i helvete, jag VET ju att ni kan engelska. Ni försöker inte ens. När vi skulle från Italien till Schweiz åkte vi av någon anledning med en fransk busschaufför. Trots att vi befann oss på Milanos tågstation så vägrade han prata något annat än franska med oss. Miguel förklarade ursäktande att han inte kunde någon franska och undrade om han kunde ta det på engelska. Busschaufförsjäveln svarade PÅ FRANSKA. Jag ville bara stanna där, i Italien. Där människor log bara för att vara trevliga, ibland. Där vi möttes halvvägs, vi försökte säga några ord på italienska och de några på engelska. Där vi skrattade och svettades tillsammans, över hur dåligt vi förstod varandra.

Så är det inte här i Frankrike. För det första så ler inte den genomsnittlige fransmannen i onödan. Inte i nödan heller, för den delen. De pratar ingen engelska, även om de vet att den de pratar med inte kan någon franska och oavsett hur mycket engelska de kan. Har man turen att stöta på ett riktigt trevligt butiksbiträde (och tro mig, det värmer mitt hjärta när det händer) så kan hen vara vänlig nog att repetera det hen sa långsamt. På franska, men ändå. Att det här är ett av de starkaste länderna i EU, att de här människorna bestämmer mer över Sverige än vi själva på områden som är avgörande för vår framtid, skrämmer mig på ett sätt som det inte gjorde i augusti.

Jack Welch, aka Neutron-Jack, var i sin roll som VD känd för att effektivisera företag genom att avskeda all personal han ansåg vara överflödig. Det resulterade i tomma kontorslokaler, precis som efter en neutronbomb. Den franska regeringen borde anställa honom nu, illa kvickt. Innan det är försent. Säga åt honom: ”Vi vill ha kvar monumenten. Den vackra naturen. Havet. Klimatet. Men hjälp oss med fransmän som vägrar lära sig engelska, för guds skull.”

1700 kalorier. Men fortfarande inget socker. 24 dagar kvar. Enligt sockerexperter ska den värsta abstinensen dö ut från och med onsdag. Det här ska nog gå. Eller, med min oerhört bristande självdisciplin är det långt ifrån säkert att det ”går” alls. Men jag måste ju tänka så, om det överhuvudtaget ska finnas en chans.

/J.D.