Goda nyheter fick börshajarna att sniffa blod

getty-stock-market-data_large.jpg

Arbetslösheten i USA är lägre än vad man trott, förklarade det amerikanska inrikesdepartementet i fredags. Det beskedet fick aktiemarknaden att tappa höjd och har de senaste dagarna dragit med miljoner investerare på en ofrivillig vansinnesfärd längs med Wall Street.

Sedan finanskrisen 2008 har aktiemarknaden skjutit i höjden varenda gång det hänt något tråkigt i världen. Det beror på att motgångarna i ekonomin alltid lett till att centralbankerna tagit fram sin burk med lyckopiller, exempelvis sänkt räntan.

Bankernas medicin har fungerat väl, tills den kroniskt sjuka världsekonomin upptäckte att burken började tömmas. Då väcktes rädslan för att en framtida hostattack kan leda till ett livshotande tillstånd för hela vårt finansmaskineri.

Räntan kan nämligen inte bli mycket lägre än idag utan att riskera stabiliteten i ekonomin. Lägre räntor gör det lättare att ta lån och köpa dyra saker, vilket i praktiken innebär att vi sparar mindre och slösar mer.

Våra stigande skuldberg riskerar att bli direkt farliga när räntorna höjs igen. Därför vill centralbankerna höja räntorna nu när ekonomin fått fart, för att kunna sänka dem igen under en framtida kris.

Att 200 000 tidigare arbetslösa amerikaner i januari fick ett jobb ser bankerna som ett sundhetstecken, vilket kan leda till att höjningarna kommer tidigare än man trott.

Från aktierävarnas perspektiv är en påskyndad räntehöjning oroande. Att lånen blir dyrare gör det mer lönsamt att vara den som lånar ut, vilket leder till att pengar flyttas från aktier till andra typer av sparande. Dyra lån minskar också människor och företags köplust.

Lägger man sedan till den tråkiga sanningen att världens bitcoin-ägare tillsammans har blivit av med 1700 miljarder kronor den senaste månaden så förstår man att investerarna idag är försiktigare än på länge. Ingen vill fastna när nästa ekonomifälla slår ihop.

Det går inte lova att nedgångarna bara är tillfälliga, men mycket pekar på det. Världsekonomin är stark, nyheterna som kom i fredags var i allt väsentligt positiva och Riksbankens siffror tyder på att gemene man skulle klara en betydande räntehöjning bra.

Idag går 200 000 amerikaner som var arbetslösa vid jul till sina nya jobb. På lång sikt är det bra för dem, världen, ekonomin och de oroliga aktiespekulanterna.

Jonathan Lundberg

Annonser

Ett steg från paradise

71.1.jpg

För ett år sedan, den 23 oktober 2016, satt vi på ett tåg mot Florens. Vi hade rest från Genoa tidigt samma morgon, tagit oss till Cinque Terre där vi gått med 20 kilo tunga resväskor i bergen mellan Monterosso till Vernazza. I hamnen badade Miguel och Peyton vid världens sjöborretätaste brygga, toppat med skaldjurspasta. Från Vernazza tog vi tåget vidare mot La Spezia, bytte spår mot Pisa, tog en bild på Miguel som lutade sig mot tornet och åt pizza. Sedan åkte vi österut, mot Florens. Vid midnatt kom vi fram till världens vackraste stad. Där betalade vi Peyton tusen kronor för att simma över Arno, vilket var kul tills vi upptäckte att det inte gick att klättra upp på andra sidan. Peyton kräktes av utmattning, en restaurangägare hotade att ringa brandkåren och Johan köpte en crêpe för att motivera honom att klättra uppför den fem meter höga muren.

Just nu sitter jag på ett tåg från Skurup till Karlshamn. Jag lyssnar på Everglow av Coldplay, låten som blev ett soundtrack för utbytesterminen. Det regnar ute. På vägen till tåget hämtade jag mitt första par glasögon, det känns som om de gör stor skillnad när jag läser. Mamma och pappa har förberett tacos hemma. Imorgon ska jag arbeta på Sydöstran i Sölvesborg. Jag har alldeles för lite pengar för att kunna resa någonstans just nu. Förhoppningsvis kommer jag kunna träffa Peyton i New York nästa sommar. Jag hatar att inte bara kunna resa iväg direkt, det är så irriterande när pengar och tid blir stup på vägen till människor man gillar.

Kontrasterna mellan de två tidpunkterna är så skarpa, åtskilda med exakt ett år. Ett år bildar bryggan mellan två situationer som jag älskar. Någon gång vill jag bo i Italien. Någon gång vill jag jobba med att skriva. Någon gång vill jag bo i Italien och jobba med att skriva. Det är löjligt vad jag älskar Florens. 

La La Land är en applåd about to happen

LaLaLand.jpg

Musikalnumret är slut. Allt är tyst. Impulsen och hejdandet av densamma flyger igenom mitt huvud på en millisekund. Mina händer rör sig mot varandra och min hjärna skriker i falsett:
– Är du inte klok?! Du kan inte applådera i en fullsatt biosalong, din dåre!

Det händer inte bara en gång. Flera gånger under den två timmar långa filmen tvingas jag stoppa mig själv. Efter ett nummer tänker jag att: ”nu. Nu måste alla ha känslan av att en applåd vore lämpligt. Är det nu jag ska dra igång den?”. Sedan kommer jag återigen till mina sinnes fulla bruk. Herregud, jag skulle ju framstå som en galning. Folk runtomkring mig skulle luta sig åt sidan, titta förskräckt, undra om jag tror att jag befinner mig på en teatervisning. Jag skulle tvingas sjunka så djupt ner i stolen att risken för ögonkontakt med dem runt omkring mig dividerades till obefintlighet, för att klara av att bära skammen.

När filmen är slut reser vi oss med andakt, som efter en riktigt bra middag. Jag tittar på Henrik.
– Det är inte ofta man känner direkt att en film kommer bli en klassiker.
Han nickar. Sedan fortsätter han:
– Jag fick hela tiden impulsen att klappa händerna.
En våg av lättnad sköljer över mig. Det var inte bara jag. Dussintals personer i salen kanske kände likadant. De måste gjort det! Vi borde börjat applådera, allesammans. Redan efter det första musikalnumret borde vi ställt oss upp. Busvisslat. Ropat vilt. Kastat oss i varandras famnar. Blivit förlösta. Istället satt vi med en applåd about to happen i knät.

Efteråt rinner vi ut på gatorna kring Mårtenstorget. Trottoarerna gnistrar på ett särskilt sätt när ögonen vant sig vid mörkret i biosalongen. Jag och Henrik kramar om varandra. Två gånger. Vilken jävla film. Otrolig. En sådan som behåller en i sitt grepp. Jag söker upp City of Stars på Spotify och tar cykeln ur sitt ställ. Plötsligt är jag inte i Lund. Jag är i LA. Och inom mig applåderar jag.

J.D.

Några ord om terrorhotet i Frankrike

Marseille militärer.jpeg

För tre timmar sedan fick vi nyheten.
Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett nytt terrordåd i Frankrike. Några av dem befann sig här i Marseille. Man menar att de planerat det i åtta månader och att de just nu väntade på en vapentransport. Samtidigt säger polisen att man tvingades skynda på sin insats ”baserat på allvarliga faktorer”. Någon hörde en kille på bussen berätta att de hittat en bomb på Marseilles flygplats i lördags, men det är inte bekräftat.

Samma flygplats reste vi ifrån i fredags, på väg mot Barcelona. Det känns mer än lite olustigt. Samtidigt är det något vi redan visste. Vi som pluggar här visste att det här kunde hända. IS har valt ut Frankrike som sitt primära mål i västvärlden. Jag tror inte någon av oss kunde låta bli att se ett mönster i det som hänt de senaste två åren och till viss del väga in det i vårt beslut kring huruvida vi ändå skulle resa hit i september.

De första veckorna i Marseille påmindes vi om det hela tiden, det hade bara gått en dryg månad sedan attacken i Nice. Militärerna som patrullerade vid tågstationen med automatkabiner och skottsäkra västar. Skolområdet som spärrats av så de enda vägarna in kunde bevakas av 2-3 vakter åt gången. De genomsökte våra väskor och jämförde våra ID-kort med våra ansikten varje morgon. Min bild hade stretchats ut i printen, så ibland tittade de en extra gång och frågade: ”är det här du?” innan jag fick gå förbi. Galleriorna där vi kroppsvisiterades. Nattklubben som hade fyra säkerhetskontroller innan vi kom in.

Efter ett tag blev det vardag. Vakterna började slarva, de slutade titta i väskorna och började leka med katterna som springer runt på skolområdet. Jag hittade platser där jag kan hoppa över stängslet in till campus och spara tre minuter jämfört med om jag tar vägen genom kontrollerna. Utanför galleriorna har vakterna som står där mest förvandlats till entrévärdar, deras uppgift är främst att säga ”välkomna” och ”hejdå”. Klyschan hänger ständigt i luften, ”så fort vi slappnar av kan det hända igen”.

Ändå slet nyheten tag i mig hårt. Det kändes som om någon tog tag i min tröja och kastade ner mig mot den regnblöta asfalten. Jag var på väg in i bussen med min matkasse i handen när jag fick pushnotisen om gripandet. Plötsligt kändes världen farligare igen. Min första tanke var att jag ville åka hem. Nu. Jag såg de andra passagerarnas blickar, de såg ledsna och nedslagna ut. Det kändes som om alla nåtts av nyheten precis samtidigt. Antagligen var det bara måndagseftermiddagen som gått hårt åt dem, men atmosfären var avskyvärd.

Samtidigt försöker man värja sig: en terrorattack kunde ha skett.  Nu hände det inte; terrorcellen sprängdes. Om den hade skett här, mitt i staden, hade varje person i Marseille fortfarande haft oddsen på sin sida med 10 000 mot 1 att inte överhuvudtaget vara inblandad. Världen är en tryggare plats nu än i fredags, inte tvärtom. Sju personer greps i helgen misstänkta för att ha planerat ett terrordåd i Frankrike. Det är bra. Det är en positiv nyhet. Det är så jag måste se den, inte på något annat sätt. Om vi blir rädda så har de lyckats trots att de misslyckades – och det är de inte förtjänta av. Inte alls.

Kram!
/J.D.

Dag 15: Jag ger upp.

147.jpg

Okej. Den här gången skulle det inte hända. Men det hände.

Jag längtar hem jättemycket. Jag saknar min familj, alla mina vänner och Sverige. Till och med den riktigt krispiga kylan, den där bitande kölden jag vet att jag kommer hata så fort jag sätter foten på Kastrup.

Jag hatar att vara den där svensken som romantiserar IKEA när jag är utomlands, för jag har alltid tyckt att hela den där utlandssvenska rörelsen är ganska generande. Men nu är jag där. Jag älskar IKEA, känner känslor jag aldrig förknippat med dem tidigare. Idag hade jag en helt ledig dag när ingen annan hade det, och då åkte jag dit ensam för att bara vara. Jag skulle inte ens köpa något särskilt.

I flera timmar gick jag runt där, bland gifflarna, kaviarn och skyltarna på svenska. Varuhusdesignen jag känner igen så väl. Där jag spenderat så många timmar tillsammans med mamma och pappa när jag var liten. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan, men ärligt talat var det lite som när man går in i en kyrka och möts av värmen från de tända ljusen. En trygghet i att ”härinne är världen lite lättare att förstå än därute”. Så när jag gick runt därinne och hittade julmusten… då gick det inte att motstå.

Jag BORDE inte (eller borde jag?! BORDE jag inte det?) tänka såhär, men vad fan. Jag är en kille som ska äta gott och må bra, vara glad, sprida glädje omkring mig. Inte tvinga mig fram genom en massa trista dieter. Det är ju inte dem man minns som sina ljusa ögonblick i livet när man ligger där om sextio år. Så återigen: vad fan. Dieten kan jag ta i januari. Eller februari. När maten inte gör mig så mycket GOTT som den gör mig just nu.

För den där julmusten var ta mig fan det bästa jag druckit. Och lussekatterna. Och pepparkakorna. Och det svenska lösgodiset. Helvete vad bra det var. Vad nöjd jag är med mitt beslut. Och FEMTON dagar?! Personbästa! Herregud, jag är STOLT över mig själv. För att uttrycka min stolthet över mig själv så köpte jag en SUPERMJUK gosedjurshund. Perfekt filmsällskap under de sista veckorna i Frankrike: med pepparkakorna, glöggen och julfilmerna!

Bästigaste hälsningarna,
Jonathan

Ps: Bilden i topp är från Grenoble. Ds.

Dag 11: Just in time for Christmas

just-in-time-12

8,5/10! Rekommenderar starkt!!

Jag tittar inte superofta på kärleksfilmer. Det händer, men det är sällsynt många känslolägen som ska stå i opposition för att det ska ske. Något lite sentimentalt, något sårbart som gnager i maggropen. Därför är jag väldigt försiktig när det väl ska bli av. Läser recensioner, tittar på trailers, skummar de första raderna i Wikipedia-artikeln. Undersöker skådisarna. Ingenting får gå fel. Jag vill inte slänga iväg en bra kväll på att se Good Luck Chuck.

Det här var något helt annat. Grundstoryn var fantastisk. Intressant, fängslande. Eloise Mumford är otrolig i sin huvudroll. Ärligt talat, Eloise Mumfords insats är 85% av varför filmen är genial. Jag ska inte spoila något. Se den bara. Se den innan jul! Se den medan du doppar pepparkakor i julmust, vettja. Det gjorde jag.

OKEJ! Okej, nu tänker någon: ”AHA! Så nu har herr Lundberg brutit sin sockerfria diet efter blott elva dagar?!”. Njaa…. ja, det vore väl inte en helt osann anklagelse. Men jag väljer att inte se det så. Ett par pepparkakor bara. Tio stycken. Och några glas Cola Zero. Kom igen, julmust finns inte ens här. I det här skitlandet. Eller, ett skitland ska jag inte säga att det är. Men ett skitfolk, som inte producerar julmust.

Istället väljer jag att se det som om jag är still going strong. I dag var jag så FRUKTANSVÄRT sugen på att öppna Noblesse-paketet som mamma och pappa skickat hit från Sverige, men jag avstod. Jag tog en extra skål flingor till kvällsmaten, och avstod. Det gjorde superont (fattar ni att det är ett ord jag använder för att beskriva frånvaron av choklad?) i en timme (eller till och med två), men nu är jag glad att jag gjorde det. Stolt över mig själv. Det går ju bra, det här. Även om jag gick över kalorigränsen med 400 igår så ligger jag i snitt 600 kcal minus per dag. Det innebär drygt 0.7 kg minus per vecka översatt i kroppsfett.

Kroppsfett. Otroligt osexigt ord. Man blir nästan mer sugen på att bli av med det när man benämner det sådär. Usch.
MEN. Det där med ”efter åtta dagar är allt en dans på rosor:)))” var rent påhitt. Lurifax. Jag räknar dagarna (nitton kvar:))) tills jag får borra ner ansiktet djupt i en ask Lindt-choklad. Andas in aromerna, känna den mjuka insidan bakom det tunna, yttre chokladlagret fylla munnen. Tills jag får äta obegränsat med pepparkakor. Baka lussebullar. Så småningom (SÅ FORT JAG KOMMER TILL SVERIGE) köpa orimliga mängder lösgodis. Köpa en extra, liten påse lösgodis att äta på vägen från affären som färdkost. Fy helvetes satan vad gott det ska bli.

I morgon reser vi till Lyon, sedan vidare till Grenoble på söndag. Jag MÅSTE få äta en pizza till lunch för att klara att inte bli killen i Snickers-reklamen när vi går flera mil om dagen, men that’s banne mig it. Utöver det ska jag vara ansvarsfull. Trots det ska jag försöka hålla mig på -600 kcal. Följ min resa, vettja! Det kan bli kul!

/J.D.

Dag 7: Därför borde franska regeringen blixtinkalla Neutron-Jack

jack-welch-success-secret_0

Johan hade tacokrydda liggandes. Det skrämmer mig hur mycket jag åt. Tusentals kalorier. Min totalt bristande självkontroll i närvaron av köttfärs, wraps, ost, gräddfil, rödlök, paprika och majs får mig att oroa mig. För mig själv.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Sådär borde jag i alla fall inte börjat. Maken till olitterärt att inleda en berättelse på det sättet. Eller, är det egentligen det? ”Den här historien börjar som så många andra…” är ju en klassiker. Då borde ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja” ha klassikerpotential också, om det bara används i rätt sammanhang.

Äh. I dag höll jag en presentation till. Det gick superbra, men jag ska inte tjata om det. Jag är glad för min skull i alla fall. Vi skolkade eftermiddagslektionen och stack ner till hamnen för att ta färjan över till Chateau d’If. Visade sig att den båtlinjen är stängd på måndagar. Då gick vi till fästningen vid Vieux Port. Visade sig att den är permanent stängd pga Frankrike.

Det känns som om de flesta av utbytesstudenterna börjar bli rätt trötta på Frankrike nu. Eller, inte på Frankrike som land. Men fransmännen som folk. Den första månaden var det lite charmigt att ingen pratade engelska. Man blev lite generad, skrapade nervöst foten i marken och log: ”Sorry, I don’t know french…”

Nu är man trött på det. För i helvete, jag VET ju att ni kan engelska. Ni försöker inte ens. När vi skulle från Italien till Schweiz åkte vi av någon anledning med en fransk busschaufför. Trots att vi befann oss på Milanos tågstation så vägrade han prata något annat än franska med oss. Miguel förklarade ursäktande att han inte kunde någon franska och undrade om han kunde ta det på engelska. Busschaufförsjäveln svarade PÅ FRANSKA. Jag ville bara stanna där, i Italien. Där människor log bara för att vara trevliga, ibland. Där vi möttes halvvägs, vi försökte säga några ord på italienska och de några på engelska. Där vi skrattade och svettades tillsammans, över hur dåligt vi förstod varandra.

Så är det inte här i Frankrike. För det första så ler inte den genomsnittlige fransmannen i onödan. Inte i nödan heller, för den delen. De pratar ingen engelska, även om de vet att den de pratar med inte kan någon franska och oavsett hur mycket engelska de kan. Har man turen att stöta på ett riktigt trevligt butiksbiträde (och tro mig, det värmer mitt hjärta när det händer) så kan hen vara vänlig nog att repetera det hen sa långsamt. På franska, men ändå. Att det här är ett av de starkaste länderna i EU, att de här människorna bestämmer mer över Sverige än vi själva på områden som är avgörande för vår framtid, skrämmer mig på ett sätt som det inte gjorde i augusti.

Jack Welch, aka Neutron-Jack, var i sin roll som VD känd för att effektivisera företag genom att avskeda all personal han ansåg vara överflödig. Det resulterade i tomma kontorslokaler, precis som efter en neutronbomb. Den franska regeringen borde anställa honom nu, illa kvickt. Innan det är försent. Säga åt honom: ”Vi vill ha kvar monumenten. Den vackra naturen. Havet. Klimatet. Men hjälp oss med fransmän som vägrar lära sig engelska, för guds skull.”

1700 kalorier. Men fortfarande inget socker. 24 dagar kvar. Enligt sockerexperter ska den värsta abstinensen dö ut från och med onsdag. Det här ska nog gå. Eller, med min oerhört bristande självdisciplin är det långt ifrån säkert att det ”går” alls. Men jag måste ju tänka så, om det överhuvudtaget ska finnas en chans.

/J.D.