Dag 4: De vita kristallernas makt och vanmakt

sugar

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH

Fjärde dagen utan socker. Det här borde inte vara jobbigt. FYRA DAGAR.

Men jag har forskningen på min sida. Efter fyra dagar börjar de riktiga abstinenssymptomen. Efter åtta dagar ska det värsta försvinna. Det kan nog stämma när jag tittar tillbaka på de andra gångerna jag försökt bryta mitt sockerberoende. Jag har aldrig klarat mer än åtta dagar.

Det är inte för att jag ”inte kan låta bli”. Det är för att jag inom sex dagar övertygar mig själv på logiska, rimliga grunder att sockerberoendet inte är så farligt. Tvärtom: det gör mig gott. För när magen hela tiden känns tom, hjärnan hela tiden är lite dimmig och man konstant är lättirriterad och trött – är det inte bättre att bara bli lite fryntlig och rund då? Äta en chokladkaka, må bra? Varför plåga sig själv med dieter som får en att må vajsing?

De andra gångerna har jag köpt det, jag är väldigt bra på att övertyga både mig själv och andra om orimliga företeelsers rimlighet. Jag har känt på magen, tänkt: ”Äh. Äh! Vad är detta egentligen? Jag har ju INGENTING. Jag är ju en grabb som ska må gött och sprida glädje omkring mig, det är klart jag ska ha lite choklad om det gör mig till en bättre människa!”

Men inte den här gången. Den här gången ska jag lyckas. Jag ska bli tightare. Inte för tighthetens skull (vem behöver vara tight under en tjocktröja i december?), men som preventiv åtgärd inför vad som komma skall. Jag började ju titta på Mysteriet på Greveholm redan i tisdags. Har laddat ner Sunes jul, Barna Hedenhös och Dieselråttor & Sjömansmöss för att vara redo. A Christmas Carol (med Jim Carrey, såklart) ligger på min andra bärbara dator, den jag kan ha med mig var som helst. Den som är så lätt att få med i handbagaget.

Jag har tillochmed redan köpt de första julklapparna.
Jag ÄLSKAR julen. Jag ÄLSKAR julmaten. Jag ÄLSKAR julgodiset. Nu har jag dessutom varit ifrån Sverige i ett par månader, så min abstinens efter  något riktigt svenskt (hawaii med kebabsås. Lys melk. Noblesse. Skumtomtar. Chokladtomtar.) är ENORMT. Jag har redan börjat planera för mina första kvällar i Sverige. Tacos. Godisregn. Fiberrikt rostbröd. Allt det där som i princip inte går att få tag på i Frankrike. Vi snackar inte 3000 kalorier om dagen, vi snackar tre vuxna mäns kaloriintag.

Därför måste jag ha en sockerfri månad under november, för att ge rum åt den kommande viktökningen. Så jag någonstans slutar på +-0, istället för att stå i januari och inse att mitt BMI är högre än mitt födelseår. 95.

Utöver det (nu får ni fan be om ursäkt, det här är det yttersta beviset på min desperation: om jag skrev det här inlägget för er skull så skulle jag verkligen runda av nu. Hålla det kort och koncist, läsarvänligt. Spara er tid. Men det gör jag inte. Det här är framförallt mitt sätt att övertyga mig själv om att detta är en bra idé) handlar det om disciplin. Jag ser mig själv som en person som gör det jag bestämmer mig för. Ändå har jag bestämt mig för att vara ”sockerfri” ett antal gånger utan att lyckas. Nu MÅSTE jag klara det, för att bevisa för mig själv att jag faktiskt ÄR det jag försöker intuta mig.

Som regler har jag satt (okej, det handlar inte BARA om sockret) att jag inte ska äta:
Godis
Glass
Kakor
Nutella/sylt/marmelad
Chips eller andra sorters snacks
Läsk/saft (light går dock bra)

Att jag skär ner på:
Pasta
Smör
Ost
Bröd
Processat kött
Alla sorters färdigmat

Och så tränar jag fem gånger i veckan (löpning, 30 minuters-pass varvat mellan intervaller och konstant tempo i ca 5 min/km) medan jag ser till att (tack Lifesum) få i mig precis så mycket kalorier att jag ligger på cirka 700 kcal underskott per dag. På så sätt ser jag till att inte vara överdrivet strikt, samtidigt som det ger ganska litet (inget?) utrymme för fusk. Ska man hålla sig på så lågt kaloriinnehåll finns det inget utrymme alls för tomma kalorier.
Just den biten är mest ett straff för att jag ätit så fruktansvärt dåligt de senaste två månaderna. Så fort den här månaden är över så kommer jag hoppa av den superhårda ”dieten” och gå tillbaka till ”ät vad du vill så länge du fortsätter träna”. Jag har ingenting emot att inte vara superslim, men en pizzamage är big no no. Inte för någon annans skull, men eftersom jag mår bättre av att inte ha det.

Konstigt nog verkar det bästa sättet att döva sockerabstinensen vara att träna. När suget kommer och jag ger mig ut på en löprunda så är det borta i flera timmar efteråt. Men nu på kvällarna (som idag) är det riktigt tufft. Jag tittar på Westworld och bara LÄNGTAR efter något att tugga på. När jag inte kan göra det så känns det som om jag bara vill gå och lägga mig. Vakna imorgon och äta frukost. BLÄÄÄÄ. Önskar jag kunde gå ut och gå en runda, men de där (jävla) vildsvinen som spatserar runt häruppe gör att man inte kan gå ut ensam. De är verkligen här varenda kväll, sannolikheten att stöta på dem ligger runt 85%. Och även om de är ganska vana vid människor så tar jag inte risken. Hell no.

AJA. Experimentet fortsätter. Kommer fortsätta skriva om det här, mest för min egen skull. Också för att binda mig hårdare till mitt löfte, jag ser ju superdum ut om jag gör en stor ansats här på bloggen och sedan misslyckas. Det är just så jag vill ha det: hög press. Då kanske, bara kanske, det kan gå.

Ta hand om er därute!

/Jonathan

Annonser

BOOM! Scenskräckselände!

Stage-fright-017.jpg

Jag är så OTROLIGT glad och lättad just nu. För ett par veckor sedan skrev jag det här om en presentation jag just hållit, ett embryo till ett blogginlägg som aldrig postades:

Jag tar de sista stegen upp framför klassen. Känner hur mina händer darrar men ler stelt som om jag höll en penna i munnen. Försöker se obrydd ut, skämta. Kom igen, jag brukade ju kunna det här. Jag brukade vara bra på detta. 

Mitt hjärta börjar slå fortare. Mina andetag blir kortare. Jag försöker andas djupt, men pulsen ökar ytterligare. Jag försöker påbörja meningen, men luften räcker inte till.
– I would like to talk about…
Luften tar slut, det känns som om någon sitter på min bröstkorg. Jag stannar upp och drar ett nytt andetag.
– I would like to talk about a case called ……
Jag drar ett till andetag. För mycket luft. Jag andas ut lite genom näsan. Sväljer tungt. Fucka inte upp detta nu. Snälla, fucka inte upp detta.

Jag känner blickarna mot mig. De som inte var fokuserade från början är det nu. Alla tittar på mig. Det är nog bara inbillning, men det känns som om de tittar rakt igenom mig. Som om de sänker sina huvuden litegrann och tänker: “Åh nej. Vad händer med honom?” Min osäkerhet plågar dem. Att se hur obekväm jag är måste vara smärtsamt. De måste vilja – för både min skull och för deras – att jag ska få gå av scen.”

anxiety-is-my-friend

I morse skulle vi ha en ny presentation inför klassen, och god knows att jag varit nervös inför det. Eftersom alla presentationer jag haft det senaste året känts ungefär som den här ovanför så var jag säker på att den här skulle bli likadan. I flera veckor har jag tänkt på det. Ett museibesök i Bèziers gick från 8/10 till 4/10 i upplevelsescore eftersom jag efter halva besöket började tänka på den här presentationen. I flera dagar har jag övat på talet hemma för att kunna varje ord, lagt in medvetna retoriska pauser och korta meningar för att minska risken att choka. Hela kvällen igår satt jag och tittade på TED-talks om att övervinna scenskräck och lyssnade om och om igen på Eminems ”Lose Yourself”. När jag åt frukost i morse kände jag hur händerna skakade av nervositet tills dess att jag var tvungen att se på mig själv i spegeln och mumla: ”Men vad är det här? Det här är ju en människa i totalt sönderfall?”

När jag logiskt försökt arbeta mig fram till vad jag egentligen är rädd ska hända så har jag hela tiden anlänt till samma slutstation: ”de kommer tycka att jag är en idiot. De kommer tycka att jag är ett freak som får andningssvårigheter och inte kan säga vad jag vill inför klassen, och i värsta fall kanske jag blir helt förstörd och börjar gråta. Det kanske slutar med att jag måste avbryta alltihopa. De kommer se mig som helt störd”. Det var precis de känslorna jag brottades med, och som blev lättare att kämpa emot, när jag skrev I vintras hade jag det ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa det.

Det sextonåriga jag skulle se det som ett enormt misslyckande. Under hela min tonårstid kämpade jag för att inte involvera människorna runt omkring mig i det jag kände: om jag inte själv kan må bra så behöver jag i alla fall inte få andra att må sämre. Men min tanke nu var att, genom att de vet vad jag kämpar med så förväntar de sig inte en fläckfri presentation, de förväntar sig precis det jag berättar för dem kan hända. Så jag tänkte: ”vad som än händer så kommer jag ändå ligga i sängen och äta Lindt-choklad ikväll. Vad som än händer kommer jag ändå åka till Italien på fredag. Vad som än händer kommer mitt liv ändå fortsätta som vanligt”, bad om att få presentera först, försökte andas lugnt och inledde presentation med att le så oansträngt jag kunde och säga:

”Just so you know, I get super nervous in those situations. I’m really nervous right now. So if I need to stop and breathe, then you know why. If it happens, just give me a few seconds and I’ll be good as gold again”

Några stöttande leenden, några som skrattade lite igenkännande. Läraren sa: ”Oh, I know exactly how you feel” och nickade. Jag drog ett djupt andetag. Och sen gick det så jävla bra. För första gången på ett år. I’ll be damned om det inte kändes lite som den sista rap battlen i 8 Mile, när Eminem inleder med att berätta om alla fel han har. Scenen avslutas med att motståndaren i battlen, när det är hans tur, inte kan säga något som Eminem själv inte redan sagt.

Vi har en till presentation om ett par veckor och jag kommer antagligen vara lika nervös inför den. Men just nu känns det så fruktansvärt bra att en presentation äntligen fick gå bra igen. Och kanske är det här nyckeln till att så småningom övervinna min scenskräck (som faktiskt kom när jag var 19 år, jag VET att det inte är en del av vem jag egentligen är), att varje gång jag står på en scen och känner så helt enkelt berätta öppet om precis det som går genom huvudet för publiken. Det är ju lite intressant på något sätt också, att få en inblick i det man VET att en person som står framför en publik känner?

I värsta fall var det såklart en engångsgrej, att jag hade lite tur idag och att det kommer vara superhemskt igen nästa gång. Det går inte att utesluta. Men jag hoppas det här var något riktigt, för jag vill inte leva mitt liv med att vara rädd för att prata inför folk (som i regel är bra och hyggliga) om saker jag brinner för.

Har någon av er som läser detta upplevt scenskräck, och hur har ni i så fall tacklat den? Vad har funkat och vad har inte funkat? Dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet! Och glöm inte: när oktobervindarna blåser kallt runt gathörnen, håll varandra hårt i händerna, krama någon som egentligen inte förtjänar det och drick mycket varm choklad. Så tar vi oss igenom den här vintern också.

/J.D.

Välkomna, clownentusiaster av alla slag!

IMG_20161017_201934.jpg

Kul att så många hittat hit idag efter att artikeln publicerades i Expressen. Jag måste dock förtydliga EN sak:

När jag först skrev inlägget här på bloggen ville jag vara lite ROLIG. Hade jag fått skriva om artikeln nu så hade jag lagt in ett stycke om att jag såklart håller med om att de som klär ut sig till clowner inte är bra människor – åtminstone inte just i det ögonblicket. Och att jag inte tycker det är okej att skrämma främmande barn. Och att man inte ska hota varandra med knivar. Och att man såklart ska ta till nödvärn om man finner sig i en sådan situation. Det jag vänder mig emot är att man blir rädd, går hem och hämtar bollträet(/järnröret) för att ge sig ut på jakt efter personen eller försöker jaga upp någon sorts uppskrämd lynchmobb via Facebook. ”Ser jag dem slår jag ner dem”

Så gör vi ju inte med andra brott. Det är klart clownmanin gör mig upprörd, men det finns en jäkla massa brott som gör mig upprörd – det innebär inte att jag tycker att vi borde ta lagen i egna händer och egenhändigt ge oss efter gärningsmannen bara för att han den här gången gömmer ansiktet bakom en clownmask. Ring polisen, för guds skull. Det här om något är ju ett test på hur principfasta vi är i att vi faktiskt vill ha en rättsstat och inte ett ”öga för öga”-samhälle där personer jagar varandra efter magkänsla och tycke kors och tvärs.

Det jag framförallt inte förstår är varför somliga blir så galet upprörda när de läser en debattartikel de inte håller med om. Visst, jag tycker inte att det är den optimala metoden för att diskutera olika sidor av ett problem – en debattartikel måste vara svart och vit, kort och koncis. Det är klart jag fattar att det finns tusen nyanser av debatten och till olika grader håller med vissa av dem, men ska det funka på 2500 tecken så måste man vara beslutsam i vad man tycker. Sedan får man diskutera utifrån det.

Vissa vill absolut inte diskutera, de tycker att jag är en jävla idiot – och så kan det väl få vara. Men det måste ju gå att snacka om saker som gör en upprörd utan att glömma att den andra personen (i regel) inte drivs av en vilja att vara taskig. Jag kan helt klart förstå dem som argumenterar för den andra sidan, och jag förklarar gärna hur jag tänker. Men att få det att låta som om jag är anledningen till varför tioåringar går hem rädda på kvällen hjälper ingen alls. Jag är ju ingen superdålig människa. Förutom att jag ibland tar den där sista gyllengula giffeln på mötet, men… äh. Äh!

original

Med det sagt sagt – det gör mig inte så mycket att folk blir arga. Jag är bara glad att någon vill läsa det jag skriver, jag lägger ju trots allt löjligt mycket tid på att det ska bli bra. Jag önskar bara att jag insett att humorn i det här sammanhanget skulle flytta fokus från min poäng till att bli en fråga om huruvida jag förminskade brottet eller inte. Note to self: VAR TYDLIGARE NÄSTA GÅNG. SKOJA INTE SÅ JÄVLA MYCKET. KÖP INTE KÖTTFÄRS I FRANKRIKE – DEN KOSTAR TREDUBBELT SÅ MYCKET SOM I SVERIGE.

Men som sagt, välkommen hit! Om du vill sträcka ut en hand och följa bloggen så utlovar jag i gengäld personliga texter med hundra procent transparens. Ibland skriver jag om panikångest, scenskräck och den STÄNDIGT återkommande höstdepressionen, andra gånger försöker jag hitta innovativa grepp på halvrelevanta händelser. Belysa vår samtid från fler vinklar: fick t.ex. inte Göran Hägglunds halsduk som han syntes i på väg till decemberförhandlingarna honom att se femton år yngre ut?

På bilden här ovanför står jag och Peyton redo för en utgång i Nice. En timme senare fick vår portugisiske polare Miguel åka ambulans pga att han lekt vattenfall för mycket. Kram på er, drick mycket varm choklad och håll varandra hårt i händerna när höstvindarna blåser kallt runt gathörnen!

/J.D.

Lynchstämningen skrämmer mig mer än clownerna

clownskrack

“Tar med mig bollträ och ger mig ut efter dem nu”, “ser jag dem slår jag ner dem”, “varför körde du inte över dem med bilen?”

Det är gedigna, vanligtvis ganska hyggliga, föräldrar som det senaste dygnet skrivit detta på Facebook. De ska alltså ge sig ut med bollträ och jaga någon tolvåring som står och ylar i en billig Buttrickskostym med sin storasyrras läppstift smetat över ansiktet.

Kom igen. Jag fattar att barnen blir rädda. Jag fattar till och med att vi andra blir rädda, för mig känns det som om barndomens största rädslor kommit tillbaka för att hemsöka mig: poliser och clowner. I en ondskefull mix.

Men ni föräldrar kan ju inte agera efter det. “Pappa som vanligtvis är superkänslosam och berättar att jag ska titta vänster-höger-vänster vid övergångsstället tycker det är okej att man slår dem vars ansikten inte syns, för då ser man ju inte hur hans ansikte förvrids av smärta när man sparkar honom mellan revbenen. “

Det är bara en tidsfråga tills någon – och risken är betydligt större (90-10) för clownerna just nu – blir svårt misshandlad på grund av den här hysterin. Det kommer inte vara av en ansvarsfull vuxen, det kommer vara av ett stökigt tonårsgäng som känner att det är okej att ge utlopp för sina aggressioner mot clownerna nu eftersom alla vuxna uppenbarligen ger grönt ljus för det.

Knyt på löpardojjorna. Spring ifatt den där emotionellt skadade tolvåringen/femtonåringen/artonåringen. Dra av honom Buttricksmasken. Torka av honom läppstiftet. Sitt ner på trottoaren och prata med honom om vad han sysslar med och varför det inte är okej. Ring polisen om det behövs.

Gör det som föräldrar alltid har gjort när stadens problematiska ungar (och God knows att jag råkat ut för dem) tagit chansen att terrorisera de andra barnen. Det är ju en människa, det ÄR ju inte en clown. Det ÄR ju inte en walking dead-karaktär som måste förintas.

Om vi alltid agerade på våra känslor så skulle dödsstraff vara legalt. Då skulle lynchstämning mot personer i Buttricksmasker vara berättigad. Då skulle de där ungjävlarna ha råkat ut för den här behandlingen redan när jag var åtta år och en tolvåring i gul cykelhjälm jagade mig på cykelbanan. Jag ville så klart att mamma och pappa skulle slå honom, men de gjorde inte det: för jag reagerade som ett barn och de reagerade som vuxna.

Att han den här gången kommit tillbaka i clownmask och läppstift förändrar ingenting. Låt barnens reaktioner stanna hos barnen, och hantera det här problemet som de ansvarsfulla föräldrar – och goda förebilder – ni faktiskt är.

/J.D.

”Min lärare är coolare än din…”

marocko-barnhem
Foto: Jesús Del Río (läraren som texten handlar om, bilden är tagen på barnhemmet i Marocko) 

Idag efter lektionen stannade vi och pratade lite med vår lärare som varit krigsfotograf. Han visade två skottskador som han fått under kriget i Bosnien, en i handleden och en i benet. Jag frågade honom vad som är det viktigaste han lärt sig för att överleva vid frontlinjen.
– Listen to the silence. If things get quiet, get out of there. Sometimes everything gets quiet, then five minutes later the building you were in explodes.

Han berättade att han slutat med krigsfotograferingen eftersom han blivit för långsam. Istället driver han sedan några år tillbaka ett barnhem på ett berg i Marocko där han och några andra hjälper 222 barn i extrem fattigdom. När jag sa att det var ett extremt coolt initiativ så berättade han att han ska ner dit i december, och frågade om vi ville följa med några dagar.

Det skulle isåfall betyda att vi åker dit från Marseille någon gång december, stannar tills några dagar innan Håkan-konserten i Malmö och tar flyget direkt därifrån till Sverige. Jag har verkligen inte bestämt mig för någonting, men det känns som en chans man inte borde sumpa. Att få inblick i en av de mörkaste sidorna av Marocko och dessutom få chans att hjälpa till på riktigt tillsammans med en man som tidigare arbetat som krigsfotograf åt FN.

Hans historier gjorde mig ännu mer sugen på att själv arbeta som krigskorrespondent i framtiden. Eller åtminstone med någonting där man skildrar något riktigt. Det enda problemet är att jag har superdåliga reflexer, så jag skulle antagligen bli skjuten på fläcken. Dessutom är jag feg också, ett mindre praktiskt drag om man ska hushålla på frontlinjen. On top of that är jag inte heller så karismatisk som den här underbara mannen, så jag är inte säker på att jag skulle kunna snacka mig ur några knipor alls.

Ha en toppenhelg allesammans! Var snälla mot någon som inte förtjänar det, drick er fulla och lev livet så som det ska levas – kravlöst.

/J.D.

Här förstörs solsystemets bästa utsikt av en trist kameravinkel

NASA har alltså satt upp en direktlänk med en kamera fäst utanpå ISS. Coolt! En livestream som visar det roterande jordklotet, ackompanjerad av klassiskt new age-ig avslappningsmusik.

Jag skulle kunna titta hur länge som helst (eller skulle jag det egentligen, det händer ju ingenting? Säger jag bara så för att jag känner att jag borde känna så inför en såhär ”fantastisk” grej?) om det inte vore för den katastrofala kameravinkeln. Det måste ju gå att fästa kameran på ett bättre sätt? Längst ut på en av solpanelerna? Gör jag mig själv dum när jag säger så?

Överhuvudtaget så måste jag säga att jag förväntade mig mer av jorden. Det här är ju en supertråkig, okrispig bild att sitta och titta på. Som en brasvideo utan sprakandet från elden. Samtidigt anstränger jag mig verkligen för att uppskatta det fantastiska i att människan åstadkommit detta, men det GÅR INTE.

Det här borde ju vara dödsstöten för NASA, de borde inte få finnas mer när de åstadkommit något såhär dåligt. SpaceX borde ta över allt NASA gör, Elon Musk hade aldrig gått med på detta. Han hade fäst åtta kameror på åtta olika ställen och anställt ett helt kontrollrum som hela tiden valde ut den bästa vinkeln.

Samtidigt inser jag att det jag sysslar med just nu måste vara ett av kriterierna för att räknas som en bortskämd pöjkadrövel som inte borde få finnas. ”Jaha, en stream där man kan se jorden från rymden i livesändning dygnet runt? Fantastiskt. Trist att de pissade bort kameravinkeln, var ligger fikarummet?”

/J.D.

Två dagar i det superautentiska Béziers

img_20161009_135247

Bästa känslan: när man verkligen vill höja volymen på musiken men tror att man redan maxar och så trycker man på volymknappen och upptäcker att det fanns ett snäpp kvar. Öronorgasm.

Så i helgen var vi i Béziers. Jag skulle kunna beskriva i detalj hur mycket jag älskar den här superautentiska franska staden, men hur kul vore det egentligen? Jag själv har noll tålamod med att läsa andras reseberättelser. Som att höra någon berätta om sitt jävla sommarlov, gosh. Dessutom: kan inte bara vyer få tala för sig själva ibland? (Se fler bilder på instagram, @lundbergjd)

Desto roligare: jag hittade en handskriven bok på ett antikvariat här. Man kan se att personen som skrev den lagt sjukt mycket tid på den. Omslaget är av sammet, och på varje sida har författaren målat ett mönster för att rama in texten. Som man gjorde under medeltiden. Texten är någon sorts remix på Vie Devote, en gammal religiös skrift. 2 euro. ATT jag köpte den. Först ska jag översätta den för att säkerställa att jag inte går miste om hemligheter a la Da Vinci-koden, sedan ska jag imitera handstilen tills jag kan den.

Det här är ju någons version av att bygga en katedral. Så här mycket tid lägger man inte på en bok som uppenbarligen inte är gjord för massproduktion eller för att andra ska läsa, om den inte snarare är en hyllning till någon som inte är ”någon annan”. 2 euro är ett HÅN.

20161008_182909

Over and out,

J.D.