Välkomna, clownentusiaster av alla slag!

Kul att så många hittat hit idag efter att artikeln publicerades i Expressen. Jag måste dock förtydliga EN sak:

När jag först skrev inlägget här på bloggen ville jag vara lite ROLIG. Hade jag fått skriva om artikeln nu så hade jag lagt in ett stycke om att jag såklart håller med om att de som klär ut sig till clowner inte är bra människor – åtminstone inte just i det ögonblicket. Och att jag inte tycker det är okej att skrämma främmande barn. Och att man inte ska hota varandra med knivar. Och att man såklart ska ta till nödvärn om man finner sig i en sådan situation. Det jag vänder mig emot är att man blir rädd, går hem och hämtar bollträet(/järnröret) för att ge sig ut på jakt efter personen eller försöker jaga upp någon sorts uppskrämd lynchmobb via Facebook. ”Ser jag dem slår jag ner dem”

Så gör vi ju inte med andra brott. Det är klart clownmanin gör mig upprörd, men det finns en jäkla massa brott som gör mig upprörd – det innebär inte att jag tycker att vi borde ta lagen i egna händer och egenhändigt ge oss efter gärningsmannen bara för att han den här gången gömmer ansiktet bakom en clownmask. Ring polisen, för guds skull. Det här om något är ju ett test på hur principfasta vi är i att vi faktiskt vill ha en rättsstat och inte ett ”öga för öga”-samhälle där personer jagar varandra efter magkänsla och tycke kors och tvärs.

Det jag framförallt inte förstår är varför somliga blir så galet upprörda när de läser en debattartikel de inte håller med om. Visst, jag tycker inte att det är den optimala metoden för att diskutera olika sidor av ett problem – en debattartikel måste vara svart och vit, kort och koncis. Det är klart jag fattar att det finns tusen nyanser av debatten och till olika grader håller med vissa av dem, men ska det funka på 2500 tecken så måste man vara beslutsam i vad man tycker. Sedan får man diskutera utifrån det.

Vissa vill absolut inte diskutera, de tycker att jag är en jävla idiot – och så kan det väl få vara. Men det måste ju gå att snacka om saker som gör en upprörd utan att glömma att den andra personen (i regel) inte drivs av en vilja att vara taskig. Jag kan helt klart förstå dem som argumenterar för den andra sidan, och jag förklarar gärna hur jag tänker. Men att få det att låta som om jag är anledningen till varför tioåringar går hem rädda på kvällen hjälper ingen alls. Jag är ju ingen superdålig människa. Förutom att jag ibland tar den där sista gyllengula giffeln på mötet, men… äh. Äh!

Med det sagt sagt – det gör mig inte så mycket att folk blir arga. Jag är bara glad att någon vill läsa det jag skriver, jag lägger ju trots allt löjligt mycket tid på att det ska bli bra. Jag önskar bara att jag insett att humorn i det här sammanhanget skulle flytta fokus från min poäng till att bli en fråga om huruvida jag förminskade brottet eller inte. Note to self: VAR TYDLIGARE NÄSTA GÅNG. SKOJA INTE SÅ JÄVLA MYCKET. KÖP INTE KÖTTFÄRS I FRANKRIKE – DEN KOSTAR TREDUBBELT SÅ MYCKET SOM I SVERIGE.

Men som sagt, välkommen hit! Om du vill sträcka ut en hand och följa bloggen så utlovar jag i gengäld personliga texter med hundra procent transparens. Ibland skriver jag om panikångest, scenskräck och den STÄNDIGT återkommande höstdepressionen, andra gånger försöker jag hitta innovativa grepp på halvrelevanta händelser. Belysa vår samtid från fler vinklar: fick t.ex. inte Göran Hägglunds halsduk som han syntes i på väg till decemberförhandlingarna honom att se femton år yngre ut?

På bilden här ovanför står jag och Peyton redo för en utgång i Nice. En timme senare fick vår portugisiske polare Miguel åka ambulans pga att han lekt vattenfall för mycket. Kram på er, drick mycket varm choklad och håll varandra hårt i händerna när höstvindarna blåser kallt runt gathörnen!

/J.D.